Jag är övertrött. Sömn är inte att tänka på och har inte varit på ett tag med undantag för de där två timmarna igår eftermiddag som gjorde att det blev omöjligt att ligga i natt med. Litet senare idag skall jag titta på en lägenhet på 82:an 82 meter bort. Tydligen ett renoveringsobjekt vilket jag givetvis inte kommer att tilldelas då jag står som femma i kön, men den blodade tanden torde göra mig mer besluten om att flytta och ta tag i mig själv på ett sätt jag aldrig tagit förr. Därefter måste jag mot min vilja bege mig till polishuset för att ordna med legitimation och jag våndas. Jag har stått framför spegeln i två timmar utan att få något gjort, börjat om gång på gång och idag är en av de hopplösa dagar jag vill skrika rakt ut och jag önskar att jag kunde nöja mig med mascara och läppglans och inte börja med det hopplösa projektet "jämnt läppstift" som får mig att likna en clown. Pudret gör mig endast blek och min hy gör mig galen: Inga produkter fungerar. Inte ens att gå till en hudterapeut ger mig något då de alltid rekommenderar diverse syror som endast mjukar upp och flottar ner mitt ansikte än mer. Ögonfransarna spretar åt alla håll, kinderna är lika plufsiga som under tiden saker var som värst, håret är rakt och volymlöst med guldfärgad utväxt och så här skall jag alltså visa mig själv i fem år framöver. - När jag slutligen återvänder från eländet är det dags att skriva en arbetsansökan som jag som vanligt inte har en aning om hur den skall formuleras, och självklart kräver de en bild, så att jag efter att jag förbisetts inte skall våga mig in i lokalen igen efter det. Härligt!

Bostadsletandet forsätter, trots att det börjar kännas allt mörkare då det (allt utom mina porer) börjar dra ihop sig. Jag hoppas hitta något då jag i höst satt allt mitt hopp till att 1) kämpa på med skolan 2) ordna med ett hem. Trots att det endast kommer att vara i drygt ett halvår och jag efter det skjutsas tillbaka 2,5 år i kötid och kommer att få flytta tillbaka hit (d.v.s. om de tar emot mig igen, förmodligen har de insett så underbart det är att slippa mig då) hoppas jag på det då jag aldrig kommer att klara av att ta mig genom närmare 1500 gymnasiepoäng i denna möglande källare fylld av olustiga minnen. Jag vill bort från min dåtid och det fort. Det känns långt ifrån bra, men är det jag har nu bättre? Verkligen inte.

Uppdatering 12:20: Nej. Jag klarar inte av att ordna med någon förbannad legitimation idag, eller att förgäves försöka posera fram en bild duglig att visa för framtida chef. Jag orkar och vill inte någonting så länge jag måste se ut så här, vilket dessvärre är ett livslångt kontrakt. Jag känner stanken av spya växa inifrån mig. Vad är meningen i att jag ens sliter för en duglig vardag när jag ändå aldrig kommer att komma någonstans med den tack vare detta? (Och här kommer tårarna tillbaka...)