Idag är femte dagen i sträck jag legat halvdöd på soffan utan att röra en fena, med täcket över huvudet och huvudet ner i kudden. Någon gång har jag vaknat till för att mot min vilja ligga vaken någon timme och sedan somna om (jag drömde senast att jag befann mig i den saknade teatersalen för att ta del av några 90-talisters usla uppvisning vilken jag hade bråttom att lämna då mina ädla föräldrar Bresis och Hängis beslutat sig för att låta mig följa med i liggvagn till Berlin - Bresis var i vanlig ordning rosenrasande och menade att om huset brann upp medan det stod tomt var det mitt fel). Det skiljer sig förvisso inte mycket från vad jag tidigare gjort, men känslan är en helt annan.

Jag kan inte förstå att det snart redan gått en vecka sedan avslutningen, och att det är något folk njuter av. Jag kan omöjligt komma på något mindre tillfredsställande och mer ensamt än sommaren - denna fördömda årstid som varje år lyckas försätta mig i enorma svackor. Skillnaden nu är att jag inte har något att gå tillbaka till, varför hela året kommer att förbli ett enda långt outhärdligt lov som sträcker sig över årstiderna. Det skulle kännas skönt att komma över detta så att jag kan återgå till att försöka leva, men det känns så fruktansvärt meningslöst då jag ändå inte har något liv som väntar på mig. Jag blir tvungen att börja om på nytt - igen. Det går inte för mig att bli kvar på ett ställe, att slå sig ned och hitta en specifik plats, men jag behöver det för att orka. Hade jag varit en äventyrsmänniska som älskat utmaningar hade jag knappast haft något emot att stå utan - då hade jag tagit tillfälle i akt att göra något nytt; då hade jag tagit mina sparade slantar och gjort en resa på egen hand - men jag är inte det. Jag är tråkig, i behov av rutin, utan behov av att se världen innan 30 som så många ungdomar tycker är viktigt (eftersom de redan nu bestämt sig för att upphöra att leva då de en dag, som de litet väl optimistiskt tror är innan 30, väljer att ansluta sig till skaran av familjebildare), och det finns inget jag älskar så mycket som när man vet var man har något.


Jag tänker 1) tröstäta för 50% av mina stipendiepengar 2) köpa en mp3-spelare som fungerar för andra halvan så att jag kan motionera bort resultatet av destruktiviteten 3) sälja mina kläder innan pälsängrar börjar frodas i dem, så att jag får mer pengar att tröstshoppa för 4) sälja det tröstshoppade för att kunna köpa mer att tröstäta. Och ingen kommer att rubba mina cirklar trots att jag inget hellre vill, ty man är för upptagen med att köpa glass med extra mycket topping, för upptagen med att komma innanför sin partners underkläder, för upptagen med att dricka sig full och komma innanför någon annan än sin partners underkläder, för upptagen med att åka på festivaler för att bada bland spyor och dåliga artister som antingen borde ha pensionerat sig för tio år sedan eller aldrig ha fötts, för upptagen med att grilla blodiga biffar med sin familj, för upptagen med att spela kubb med gamla vänner man fortsätter att dras med för att slippa dokumentera ensamheten i sin blogg. För upptagen med sådant som enligt experterna är ett värdigt liv men som jag kräks av att tänka på.