Varför sträcker sig Missy Elliotts Adidaskollektion inte större än till storlek 42 då missen själv drar större än så? Kommer hon över huvud taget i sina egna kläder? Samma princip gäller G Units damkollektion som slutar vid samma storlek medan herrarna gott kan dra 120 centimeter kring magen och fortfarande beställa fräscha jackor med over size-effekt. Har de någon aning om hur mycket bukfett det är? Det motsvarar storlek 60 bland kvinnor - när har vi någonsin sett en kvinna med storlek 60 bära ett moderiktigt plagg? (Hur ofta ser vi en kvinna med storlek 60? Inte ens nuvarande skolans nuvarande rektor drar det.) Det har aldrig hänt, och jag spenderar mycket av min vistelse utomhus till att titta åt överviktigas håll eftersom jag är besatt av att i hemlighet jämföra mig med och studera andra som skiljer sig.

Detta är som ni givetvis förstår retoriska frågor, för jag vet att vi alla redan känner till svaret, men det kommer inte att upphöra att uppröra för det. Inte för att jag vill ha kläderna och det rör mig därför, utan för att jag är trött på att som kvinna förväntas ha en slank kropp för att vilja och kunna bära vissa plagg eller en viss stil, medan en man kan lida av 100% självförvållad fetma men fortfarande bli sedd som sund och sportig så länge han slänger på sig ett par joggingskor: Han kan till och med trycka ett superskrov utan att den bilden förändras. Inte ens hans välbyggda gäng som samtliga (inklusive han själv) är måttligt snabba på att hitta rätt och fel på förbipasserande kvinnokroppar ser något fel eller ens en motsägelse i det.
Slutsats: Alla älskar fräcka träningskläder, men ingen låter bli att äcklas av övervikt (bland kvinnor). Det man glömmer bort är att man för att kunna minska denna måste träna, och för att vilja fortsätta röra på påkarna är det inte ett minus att ha något snyggare än ett sänglakan kring kroppen att göra det i.

Jag vet att detta är ett ämne som få reflekterar över och fler finner ointressant då de flesta lyckligtvis inte har någon erfarenhet av problemet, men eftersom jag själv tillhört den skara som kunnat spendera timmar i ett köpcentrum utan att hitta ett enda plagg som både min kropp och jag gillade är det något jag faktiskt känner för. Idag kan jag, uppenbarligen, hitta kläder då jag åldrats och min stil mognat - jag vill inte längre klä mig som mina jämnåriga och prompt shoppa på ungdomsavdelningen - men det är fortfarande inte enkelt. Långt ifrån alla (läs: snygga) nederdelar finns att tillgå i min storlek, i åtta fall av tio så gör de inte det och de två undantagen sitter alltid snävt. Affärer som Vero Moda, GT och VILA är med andra ord uteslutna, och även fast jag säkert kan hitta ett par överdelar där går jag ogärna in i dem därför att det är alltför påfrestande psykiskt: Även fast jag säkert kan hitta ett par överdelar så vet jag ju att jag inte är välkommen.