Efter att ha tvättat bort sminket för tredje gången och försökt få till ett bra resultat med tre olika mascaror i tre prisklasser ger jag upp. Jag vet inte vad som har hänt med mina ögonfransar men numera är de glesa och står åt alla håll trots fransböjare, och man ser klart och tydligt linjerna i pannan - ingen går miste om dem längre. Jag klarar inte av att visa mig ute som planerat. Det får vänta tills i morgon då jag ändå måste iväg, för jag orkar inte börja om från början. Jag vet bara inte hur sjutton jag skall hålla mig vaken nu då det var detta som skulle hindra mig från att somna så att jag senare skulle kunna göra skoluppgifterna (jag lagade till och med husmanskost för att återfå energi): Morgonrock och ett rödsprängt, svullet ansikte är inte upplagt för mycket annat.

Jag är så less, ni anar inte hur less jag är. Jag står med ett redskap i ena handen, jag gör mitt bästa för att dölja defekterna men misslyckas då de faktiskt är svårdolda och plötsligt kommer allt över mig när jag tvingas möta min spegelbild. Alltid samma självhat, samma andnöd som följs upp av hysterisk gråt som slår ut mig och upprör min stackars katt och gör henne mer nervös än vad hon redan är. Hur skall hon förstå varför mamma är ledsen? Hur skall hon kunna veta att den mamma hon med stora uppspärrade ögon och ett kurrande undrar hur det är fatt med i människans mått mätt ser ut som ett monster? (När skall jag förstå att det inte spelar någon roll eftersom jag inte är den enda som gör det?)

Det blir inga ärenden uträttade idag. Det blir ännu en dag undangömd från omvärlden, flyende förbannad om än mest besviken. Det finns ingenting jag äcklas av så mycket som elaka människor, så vad är det som driver mig till tankar som gör att jag inte ens kan skriva ett beklagansvärt inlägg utan att under tiden falla till golvet med hela min abnorma tyngd, skakandes av gråt samtidigt som jag sparkar benen ömma mot väggen i all frustration?

Nej, jag kan inte sätta ord eller min på hur illa jag mår. Varenda ett känns krystat och överflödigt och "rfhhnrffb dVJES½!!" säger mer än ovanstående. Så ofta som detta sker och så länge som det pågått är det inte ens värt att nämna: Det här är vad de kallar för Livet och lugnast blir det nog om det inte talas om alls.