Dagen har gått i ilskans tecken. Ett besök ute på Bergvik med sina många köpcenter gjordes men någon shopping blev det inte utöver en glass var. Jag kände mig tvungen att äta min inne på en stinkande toalett, för av någon anledning känner jag mig inte riktigt bekväm i att suga i mig en Calippo offentligt. (Hela detta lov har avsatts till att äta - jag överdriver inte om jag säger att jag har gått upp fyra kilo när jag kommer hem. Kläderna stramar redan vilket jag knappast kan skylla på någon menstruation utan de mängder av påskgodis som köpts. Skärpning!)

På väg hem från det äventyrslösa äventyret klampar ett helt fotbollslag bestående av testosteronstinna, stojande tonåringar in. Dags att slå av mp3:n, som ändå kommer att överröstas av deras målbrottande. Som väntat tränger de sig förbi samtliga för att kunna sätta sig längst bak i bussen, där de skrattande spottar nötter på både passagerare och stolar (kan man inte äta utan haklapp skall man låta bli). S vänder sig om och frågar vad de sysslar med varpå en av dem svarar med ett stort aggressivt "vadå?!" och att han inte spottade på henne. Det är så härligt att höra hur egocentrerade folk är, speciellt med tanke på att det om tio år är sådana som de själva som kommer att tvingas plocka upp vad andra spottat ut för att försörja sig.

Om detta ändå var droppen. Det var det förstås inte. Snett bredvid oss sitter två svarta pojkar, omkring tolv år gamla. Helt stilla sitter de då idioterna i sätena bakom under resans gång börjar häva ur sig: "Hur gammal är du? Väx upp!"/"Är du törstig? Åk hem till Afrika och drick litet vatten, slav!" följt av högljudda hånskratt. Jag känner hur jag slussas tillbaka till högstadietiden, hur bägaren rinner över inombords, men jag är helt paralyserad där jag sitter och kan inte ta in vad det är jag hör. (Slav?!) Hela situationen känns overklig, och jag känner mig hemsk som bara biter ihop utan att säga något, som inte utan att tveka vänder mig om i civilkuragets namn utan att bry mig vilka inte speciellt nyskapande kränkningar de skulle ha att komma med. Jag hatar att jag inte vågar stå upp för främlingar, att jag likt alla andra sitter tyst och ber att de inte skall ge sig på mig med och sänka mitt självförtroende ytterligare. Ett "käften, fettohora!" när jag säger något av en annan vikt än den fysiska är det sista jag klarar av, och tro som sagt inte att dessa ynglingar har fantasi. Man vet vad man har att vänta.

Jag ångrar mig lika bittert varje gång jag uppvisar feghet och erfarar jag liknande igen - och det kommer jag att göra då de inte verkar ha något hem att gå till med tanke på att de hänger inne på Konsum 20:00 en måndag (givetvis följde de även med bussbytet då de bor i området; den andra resan bestod huvudsakligen av horor, sång och p.g.a. dem skrikande spädbarn, och denna gång led jag mest med busschaufförerna vars arbetsmiljö måste vara outhärdlig) - kommer jag att be dem dra åt helvete. Tanken på att nämnda barn gråtit över detta i kväll skär i en, för när du fått höra något sådant spelar det ingen roll vad din mor eller far har sagt om att du är lika mycket värd som alla andra. Allra minst när du inte ens är gammal nog att veta att det är dessa människor som är förlorade, och att deras färjestadramsor aldrig kommer att göra dem till en ny Zlatan Ibrahimović, och aldrig ge dem annat än en plats på läktaren och indraget socialbidrag. Mycket nöje! Allt jag känt föregående vecka har varit ett enda stort bevis på att tvekandet är min största fiende.

Kort efter att pojkarna stigit av bussen, hör jag någons mobiltelefon spela introt till en 50 Cent-dänga följt av en annan artist inom samma genre, vilket är mycket ironiskt efter vad de nyss har uttalat sig om. Hade deras s.k. förebilder (som de uppenbarligen inte vet något om) befunnit sig på samma buss hade de med all säkerhet kravlat sig ut från den blodig, vilket jag tror hade varit allas gemensamma önskan som gått i uppfyllelse.