Man ser tydliga skillnader vad gäller kyrkaktivitet beroende på var man hamnar i landet. Hemma verkar Svenska Kyrkan praktiskt taget vara utan, medan kalendern här är späckad och aktiviteten går allt lägre ner i åldrarna. Under denna påskgudstjänst i ett kapell i en stadsdel var de flesta troende är muslimer befann sig ett dussin(!) fjortonåriga "emokids" med palestinasjal och piercing (och inte att förglömma deras mer stereotypa helhylle glasögonbärande pageklippta eller diademprydda enmeterslånghåriga vänner som anlände med föräldrarna). Aldrig att dessa skulle ha konfirmerat sig på vår tid! Förvisso är "alternativ" idag är något helt annat än för åtta år sedan och torde egentligen vara ett utdött begrepp då det trendigaste som finns precis som jag i föregående inlägg skrev är att se ut som de utstötta gjorde tidigare (jag som dirty south-frälst måste vara vansinnigt alternativ med tanke på att det redan var ute då jag upptäckte det sist av alla). Jag och S kunde inte låta bli att undra om det är så att det är de redan kristna ungdomarna som börjat ta till sig dessa trendiga stilar, eller om det är de trendiga som börjat ta till sig kristendomen? Och hur pass stor roll spelar ens klasstillhörighet? Att dagens "emokids" oftast kommer från medelklasshem (som i sin tur är flitigare kyrkobesökare än arbetarklassen) råder ju inga tvivel om.

Samtidigt som jag kan känna att det är underligt att intresset blivit så stort bland unga så fort (jag tillhör ju den skara som anser att tro skall komma inifrån och finnas på egen hand och inte genom en broschyr utdelad av häftiga missionärer) tycker jag att det är bra mycket bättre att dessa engagerar sig i församlingens aktiviteter för mänskliga rättigheter i stället för att vilja starta ett nytt blondinbellafenomen, trippa omkring med pälsjackor och shoppa för tusentals kronor i månaden, eller raggla omkring med en ölburk mitt i stan under lunchtid. Synen på gudstro har förändrats och är inte längre något "löjligt". De som tidigare trodde att det inte gick att kombinera human politik och religiösa erfarenheter då religion automatiskt var likamed förtryck tänker om: De har förstått att gärningar dödar och inte tro. (Vilket är precis tvärtemot vad som sägs om att tro och inte gärningar skall frälsa. Jag ser det som en ansvarslös tankegång som människor använder sig av som argument för att kunna fortsätta leva hycklandes utan att ens behöva reflektera över det: "Jag blir ändå förlåten" kanske man tänker, för att sedan göra vadhelst som faller en in. Utnyttjande av välvilja, kan man också kalla det, om det skulle falla en in.)

Så, för att lämna ungdomen och återgå till den åldrande delen stannade vi kvar på kyrkkaffe efter en skaplig timme; jag var dock tvungen att snyta mig så det ekade i lokalen upprepade gånger (har stora sår under näsan och knallröda vitor, varför jag gärna gömmer mitt ansikte från både blixtar och ökensand) och kan inte heller låta bli att bli tårögd varje gång någon talar om hoppet och hjälpen då det är så fasligt rörande, men att sätta sig och gråta i kyrkan fungerar inte riktigt. 20 kronor för en stor kopp (ja, jag drack faktiskt kaffe, med mycket mjölk är det inte längre några problem) och hemmagjord påskbakelse är inte dåligt. De besökande fick en påsklilja var. Min slog ut bara någon sekund senare och står nu och känner sig ståtlig bredvid Sandras minimala knopp (inte huvudet) i fönstret. Senare åt vi piroger men då jag inte har någon smak just nu tänker jag varken säga bu eller bä. I stället får jag berömma degens förträffliga konsistens.