Hitresan var tråkigare än den var lång. Ångern över ogjorda saker trots att tillfället var mer än (kanske för) perfekt började mala redan i bilen, men jag lyckades skaka av mig det då flygtiden spenderades åt att försöka hålla inne rethostan i en timme och tio minuter bredvid en jämnårig fackhatande arbetsgivare med sportbladet i hand. Flygbussen för 69 kronor om du är under 25 var enbart intressant - att åka genom Stockholm gjorde mig rentav sentimental (Vasastan var så vackert att det tårades i mina ögon, och idag hade jag till och med vett att beundra skönheten), och jag fick syn på min första stockholmsbrat i 2000-talsupplaga. Så såg de nämligen inte ut då jag var där sist. Jag fick även uppleva min första livs levande fashionista med caffe latte i pipmugg, leggings och pälsmössa. Sådant trodde jag bara var ett fenomen som existerade i modebloggarna, men tydligen är människor så trendiga (att använda sådant man hade mobbat en stackars tioåring för på mellanstadiet är populärt), och från att gå från att känna mig stilig om än sliten i min medelstora hemstad kände jag mig endast sliten, och framför allt tråkig, som köper matchande set i stället för att blanda plagg hejvilt. En sak är säker och det är att jag aldrig kommer aldrig hamna bland dem som pryder Stockholm Streetstyle, och inte bara för att jag befinner mig hundra mil bort.

Väntan och tåget var det svåra. När jag först var framme hade jag svårt att lokalisera mig, men ingen hade lust att svara på en så enkel fråga som riktning, trots att 60% var på väg åt "mitt" håll. De enda som stannade upp var en ickesvenskspråkig kvinna och en rökande invandrarkarl i min egen ålder som först bad mig fråga en svensk då han inte kunde gatorna men förstod min frustration då ingen vill tilltala en i den här stan. Till slut lyckades jag räkna ut vart jag skulle gå; med strömmen, och två timmars uppehåll gjorde jag på en halvtimme genom att gena längs gatorna utan uppehåll. Jag försökte mig på att fördriva tid på Åhléns City, men det sista jag behöver när jag shoppar är välklädda expediter som står och vakar likt en hök över sina respektive stånd, redo att kasta sig över en frågandes om man behöver hjälp. Nej tack, ser jag så bortkommen ut? Behöver jag hjälp så ber jag om det. I stället skyndade jag mig ut innan någon hann fram till mig, och gick tillbaka mot stationen. Hungrig efter att inte ha ätit sedan föregående eftermiddag går jag in på närmaste kiosk men finner inget annat än ett 3 för 20-erbjudande på läsk. Jag köper tre Cola Light (som visar sig vara för litet kolsyrade) med tanke på tidigare nämnd hosta jag helst inte vill skylta med för omvärlden, slår mig ner på min bänk där nu ett nytt ansikte dykt upp.

Det är en afrikansk man i sen 20-/tidig 30-årsålder med kläder som inte heller, helt säkert, skulle hamna i Stockholm Streetstyle. Allt är frid och fröjd där jag högljutt suckar över ryggont efter att ha burit på mitt ändå relativt lilla (med tanke på att jag glömde ta med mig något att sova i såväl som rengöring och fler än två kjolar och en kofta) bagage, och så här i efterhand är jag glad att jag inte i min totala uttråkan som jag tänkt övervägde att vara den som inledde konversationen. Hans inledande fras blir i stället på knacklig engelska "Hej. Hur mår du?" följt av "Du är väldigt söt" varpå jag på ännu knackligare svengelska försöker att svara så kort som möjligt, allt för att slippa vara trevlig då engelska inte är min specialitet med tanke på att jag sedan åttonde klass är helt självlärd/olärd. Dock ger sig inte denne "Eddie" (från Sandviken, uppenbarligen med många ärenden i huvudstaden) som han tydligen heter och jag tvingas svara på huruvida jag har barn, är gift (att jag var ogift var något han inte kunde förstå, och det var enda gången jag höll med honom, ty det gör inte jag heller) och bor hemma hos mina föräldrar. Han tycker att jag skall ringa min syster i Karlstad och berätta att jag stannar i Stockholm och anländer ett dygn senare, så att "vi" kunde upptäcka staden tillsammans. Jag trodde inte det, vände besvärat på mig för att se hur länge det dröjde till tåget gick och öppnade min första Cola. Minuten senare går en man förbi och slår till denna med sin väska. Jag spiller ut litet i knäet och på handväskan och som den gentleman "Eddie" är letar han fram en vikt näsduk ur sin ficka. Jag tar besvärat emot den, torkar upp drickan och lämnar tillbaka den colaindränkt. Han fortsätter sin lilla utfrågning och jag blir mer och mer irriterad, men är fortfarande alldeles för snäll för att be främlingar sluta tilltala mig, utan försöker mer kroppsligt visa detta med sömniga gester vem som helst borde förstå men tydligen inte gör.

Han nämner än en gång hur söt han tycker att jag är och säger att han vill träffa mig igen. Jag pekar på en stressad tvåbarnsmor i 35-årsåldern, menar att hon ser ensam ut och frågar om han inte hellre skulle träffa henne. Han blir förolämpad och menar att han inte dejtar vem som helst. Nähänä. Han frågar vad jag gillar för slags partyn med följdfrågan om vilken musik, ser något besviken ut då jag svarar men säger att det är en fest nästa vecka jag säkert skulle uppskatta, som han vill bjuda ned mig på. Jag säger att jag tyvärr har skola dagen efter varpå han storögt tittar på mig och påpekar att festen är en lördag. "Ehm, sunday school" tillägger jag snabbt. "Bible school..." säger han för sig själv med ett leende. "Oh yes" svarar jag allvarligt.

Han tar upp sin mobiltelefon och jag drar en lättnadens suck - äntligen har han funnit något han gillar bättre än att trakassera mig! Inte då, han frågar hur jag stavar mitt namn och ber mig skriva in mitt nummer. Behöver jag säga att det inte är "mitt" nummer som hamnar där? Jag säger att jag måste gå ut till mitt tåg (en tjugofem minuter innan det ens anländer) och han ber om att få följa med och bära mitt bagage. På vägen frågar han om det är OK att ringa med min syster i närheten eller om jag föredrar att tala i enrum. Jag säger att det inte spelar någon som helst roll och tro det eller ej, han väljer att inte följa med mig "ut i kylan". Han ger mig en kram, kysser min kind och avslutar det hela med ett "vi hörs". Visst gör vi det, visst gör vi det.

Jag skyndar mig ut till spåren och röker två cigaretter i rad trots vad som säkert är en blödande hals. Där blir jag stående ett tag tills jag äntligen får sätta mig på tåget och göra mig redo för en fyra timmars resa. Tyvärr hamnar jag bredvid en småbarnsfamilj som väljer djurvagnen för att deras ettårige son roas så av hundar, och i stället får ett ungt par med just hund kliva av p.g.a. platsbrist. Givetvis avsätter han stor del av tiden åt att skrika, men jag höjer volymen på min 300-kronors Zap med endast en fungerande hörlur och kommer över det. I Katrineholm är bussarna gröna och någon löjlig har klottrat "Pissa (pil ned)" och "Bajsa (pil ned)" mot en vägg.

Jag kommer för sent för att vara med och titta på det kurdiska nyårsfirandet, men är glad för att komma undan som 18 på bussen (spela på docklika ögon och läppar och blond förvirring likt Marilyn Monroe eller för er ungdomar; Björn Gustavsson, inte en människa kan ta en för vuxen trots begynnande rynkor, det skulle vara om de smygläser ens blogg). På kvällen tittar vi i stället på Simpsons och äter pizza från Kronoparkens Pizzeria (där vi får två extra sallader efter att sittande regering gjort att de inte har råd att erbjuda studentrabatt). Att kunna erbjuda åtta vegetariska är inte illa när man är van vid två, med allt från banan och ananas till pommes och tzatsikisås.

I övrigt är jag litet besviken då det är ett faktum att jag och min syster inte kan umgås utan att bråka, och i alla fall är det bara mitt fel, då jag gnäller som vill göra något då jag bara befinner mig här en vecka och inte råkar bo här och kan skjuta upp saker för evigt, jag är källan till den dåliga stämningen för att jag tycker illa om den Tarantino-film de valt att se. Jag är kompromisslös för att jag ber folk som saknar tidsperspektiv att skynda sig för en gångs skull och får ett "prata inte med mig!" tillbaka, otacksam för att jag inte vill äta salivliknande lös översaltad gröt till frukost när det finns en tid att passa och allt är mycket lugnare när vi slipper ses. Att min syster väckt mig ur djupsömn två sjuknätter med sprängande värk i hela kroppen i rad för att kunna säga 1) "du har fått ett sms" (ett felskickat sådant) 2) "ska du inte gå och borsta tänderna, Pisse lilla?" är däremot inte det minsta respektlöst. När jag inte pratar är jag sur, när jag gör det klagar jag bara och när jag talar om varför jag inte säger något så är och gör jag båda delarna. Jag älskar att ingå i en borderlinefamilj, hade mycket hellre stannat hemma, pluggat och festat i stället för att sitta här och hosta medan IG:na frodas.