ARL skall under de senaste veckorna ha arbetats på hemma vilket jag inte alls gjort utan i stället legat och dragit mig extra länge med halva täcket på golvet och andra halvan i fotändan (nej, jag sover inte naken, så låt nu inga skräckinjagande fantasibilder ta över). Jag hade ingen lektion i nutida konst (och antar att kursen är slut ändå, men även om den inte är det har jag inte missat mycket) utan befann mig i stället på Kicks för att köpa nytt schampo och på Kulturens Hus för att se resten av musikelevernas (som alltid gjort mig lika bitter då jag påminns om min egen avsaknad av talang) slutproduktioner, däribland Råneås stjärna som sjöng Nizlopi's JCB Song och det betydligt bättre än originalet. Inte heller att förglömma den andra gruppens tolkning av Rekyl som fick det att tåras i de vinda nostalgiska ögonen.

Efter att konserten var över gick jag och M omkring i centrum ett slag, tittade på parfymer och smaklösa födelsedagskort och hamnade senare på det nyöppnade Pressbyrån (vilket man tragiskt nog stängt ned den gamla tobaksbutiken för att inviga). För en skinande guldpeng fick man en färsk kanelbulle, en sur minst sagt liten latte utan mjölk från en defekt apparat som snarare påminde om en ångmaskin och lät som ett helt tåg (tala om att den öppnade upp porerna; synd nog hade jag ingen ansiktsmask med mig) samt en ballong i valfri färg. Då Luleå är en hamnstad i dess rätta bemärkelse var det p.g.a. all blåst omöjligt att befinna sig utomhus med detta utan att ballongerna daskade en i ansiktet och kaffemuggarna flög all världens väg varför vi förtärde våra fynd i ett fönster intill Systembolaget i brist på annan sittplats (take away-fika är inte på långa vägar så glamouröst som bloggarna vill få det att framstå som), för att sedan gå till stadshuset vilket är det ställe som erbjuder en plats 30 meter ovan marken att släppa ballongerna från, men då det numera finns något så modernt som larmade dörrar för att undvika självmördare slutade vi i stället upp på Åhléns parkeringshustak. Det enda vi fick ut av det tidigare besöket var svindel från spiraltrapporna och syn på en medelålders kostymklädd man med en välsminkad thailändska med lösnaglar, med största sannolikhet funnen på thailovelinks.com, sittandes tätt intill (inte undra på att han såg förnärmad ut då jag frågade dem ifall de visste var i byggnaden man ingår äktenskap, ty han var ju uppenbarligen där i ett oheligt ärende).


Kring femsnåret skulle mina föräldrar bege sig till Piteå(!) då min mor fått för sig att hon prompt måste ha två halvmetershöga trädgårdstroll i äkta white trash-anda på framsidan av rucklet, något som råkade vara slut på Överskottsbolaget här (det är så vi gör i Norrbotten; i stället för att vänta en vecka på att butiken skall ta hem en vara åker man fem mil för att få den samma dag), vilket betydde att vår småstadsbo fick åka snålskjuts med den lilla röda och fungerade som halvdan vägvisare. Givetvis lyckades jag bli exhalterad likt en skolflicka utan liv med det bästa från två världar närvarande (i detta fall attraktivt sällskap och aldrig tidigare besökta lågprisbutiker) och klev ur bilen innan den hunnit stanna, vilket dessvärre resulterade i en tillbucklad numera före detta välbevarad favoritsko som hamnade under hjulet. Det kändes, men som tur var provade jag så sent som två timmar tidigare mitt blivande (om än dubbelt så dyra och tvåfärgade) favoritpar. (Eurosko, Eurosko, ni skänker mitt smärtande hjärta ro.)

På Dollarstore i Piteå köpte jag en burk godis, som jag nu har tömt till hälften efter att ha cyklat två mil med Buju Banton som lättade upp den svettiga stämningen i källarhålet. Nu sitter jag här, äckligt mätt, och väntar på att ett nytt dygn skall komma och föra med sig samma gamla bekymmer, men jag kan då åtminstone säga att gårdagen var trevlig.