Jag skulle bara "vila" en timme men vaknade efter fyra timmar, fortfarande så trött att jag överväger att lägga mig igen. Jag skakar och gråter och gråter och skakar och varje cigarett jag röker för att jag inte har något annat att göra ger mig huvudvärk. Jag orkar inte göra någonting och undrar vad det skall bli av mig och varför jag över huvud taget försöker försöka. Mitt liv är meninglöst, verkligen utan några mål och jag orkar inte upprätthålla någon fasad av att saker skulle vara uthärdliga, för det är de inte. Jag vet att jag aldrig kommer att ta mig någon vart, att jag kommer fortsätta i samma bana medan tiden fortsätter gå. Folk växer upp, utvecklas och går vidare. De flyttar, utbildar sig och förbereder sig inför framtida yrken om de inte redan har ett. De har partners, vänner och bekanta och något som tillfredsställer dem. Jag har inte en vän i världen och ingenting som gör livet värt besväret. Det finns ingen att vända sig till och har aldrig gjort. Den som aldrig varit helt ensam kan inte föreställa sig hur det är, när man snällt har fått acceptera att det är så ens liv ser ut eftersom det inte finns något annat. När det kan gå månader utan att det finns en själ att nicka åt i förbifarten, när den man säger mest åt är busschauffören vid den obligatoriska slappa hälsningen, och när man drar sig från att somna eftersom man sedan tvingas dra sig från att stiga upp till en ny dag som är en exakt kopia av de föregående.

Jag frågar ofta varför det blev just jag, varför jag under hela mitt liv aldrig lyckats hitta någon som jag haft mycket gemensamt med trots att jag varit på lika många ställen (om inte fler) som andra, men jag får inget svar och måste förlita mig på att det en dag kommer visa sig varför och att jag då får upprättelse för alla dessa år som jag famlat i mörker, blodpölar och matrester. Jag hade förstått det om jag haft en sjukdom som gjorde att jag uppträdde litet udda (tänk bokstavsdiagnoser), men det har jag inte. Jag är trevlig mot de som förtjänar och kall mot de dryga, tämligen socialt kompetent och det finns (utöver fetman, men den är jag inte ensam om) inga drag som folk kan koppla till något underligt. Man märker inte av mina bittra och trista sidor innan man lärt känna mig och jag kan förstå att folk väljer att dra sig tillbaka då om det skulle vara ett problem att andra har problem, men så långt har det aldrig gått. Av det kan jag bara dra slutsatsen att jag är för ful för denna värld i kombination med en obehaglig utstrålning.