Nu vet jag vad som hände med resten av isberget efter att det träffat Titanic. Det landade rätt ner i min quornpåse. Ett tips till Coop Björkskatan är att skaffa litet ordning på sina varor och frosta av diskarna emellanåt, så kunderna slipper ta med sig halva Atlanten hem. Nu är det storhandel som gäller för mig, för jag kan inte köpa mat för dagen och tänka att det inte ruinerar en till slut. På torsdag gör jag en lista och på fredag kommer en vagn att väljas i stället för en korg och sedlar att brännas. Detta problem hade jag inte haft om jag orkat hålla mig till pulver, men det gör jag inte, för jag har ju likt alla tjockisar dålig karaktär, så visst stämmer fördomarna. Vi luktar illa med, just nu Barnängen.

Biblioteket hade inte min bok (jag hade alltså åkt ut till Bergnäset för att få en lärobok för årskurs fyra placerad i min hand) varför min plan om att läsa samma på två språk gick i stöpet. Jag ryckte åt mig Black Water av Joyce Carol Oats eftersom jag hade bråttom och det var den tunnaste roman jag kunde hitta (läs: som inte verkade dödligt dålig). På matten klarade jag av att göra sex tal och känslan när man sitter där och inte ens kan lösa de uppgifter 92:or och 93:or jobbar på nu är densamma som när man gick i skolan som liten och en fröken eller magister blev så arg på en att man kände hur nära gråten låg till hands. När läraren sedan frågade om jag skulle fortsätta efter jul eftersom jag inte skulle hinna färdigt i år kändes det ännu värre. Även om jag så går på alla deras timmar kommer jag inte klara det då jag måste ha hjälp vid exakt varje tal, men om jag börjar gå dit varje gång jag kan behöver jag åtminstone inte låta ämnet ta upp någon stor plats nästa termin. Det ser dock mycket mörkt ut då andra redan gjort första delprovet och jag inte ens har gjort första kapitlet. Kanske kan jag jobba såpass att jag kan göra nationella provet i början av nästa termin? Nej, antagligen inte, men jag måste ju se till att jag blir färdig någon gång med tanke på att jag måste läsa betydligt fler poäng till våren än vad jag nu har gjort (och sedan fortsätter det nästa höst med - vilken otrolig motivation man känner när man inte ens har den minsta aning om vad man vill göra efteråt!).

Jag somnade inte förrän halv fem i morse vilket likt Titanics undergång är en katastrof då man skall upp sex (och nu är klockan snart tolv och självklart är jag nyvaken och har inte hunnit göra något i svenskan trots redovisning om tolv timmar - hade jag tagit tag i det när jag kommit hem hade jag kunnat få en hel natts god sömn nu, men nejdå). I vanlig ordning låg jag kvar och i vanlig ordning ringde min far gång på gång då han är god nog att försöka få liv i mig när jag ber honom eftersom jag har tider att passa. Samtidigt har min mor försökt ringa två gånger, och eftersom mitt morgonhumör och min relation till henne ligger på samma nivå blir min ton naturligt aggressiv när dessa möts. Fjärde gången jag lyckats somna om och jag hör en förhatlig telefonsignal i fjärran blir jag rosenrasande, stampar upp och kastar mig på luren med ett aggressivt, i det närmast vrålande: "VA?!" varpå jag hör en okänd kvinnoröst presentera sig från Läkemedelsverket. Hon undrar om jag fortfarande äter Lamictal. Jag är för trött för att skämmas men vet hur genant jag annars skulle tycka att situationen var, och som en tapper skådespelare bestämmer jag mig för att acceptera det lilla missödet och spela vidare - man får ju Lamictal av en anledning och hon vet ju ändå inte vem jag är: "Eh, vad låter det som?! Jag har inte tagit dem på två år". "Ja, då tar jag bort dig från listan" blir hennes svar. "Tack, gör det! Hejdå!" (klick) Ja, inte lät det som att jag tagit mitt stämningsstabiliserande, i alla fall...