Nu är jag i stor, stor knipa. Varför jag har sovit elva timmar i sträck och vaknar halv tre(!) kan och vill jag inte besvara, men det har jag gjort trots att jag hann vara uppe och gå runt i lägenheten en gång (svarade t.o.m. i telefonen). Jag förberedde mig två gånger igår för att sätta igång med studierna, köpte till och med hem "pluggodis", men somnade till i två-tre timmar första gången och tittade på Simpsons andra. Nu är godiset slut och jag med eftersom jag inte får göra svenskans nationella prov den här terminen om allt inte är inne i morgon på lektionen klockan tio, och med allt menar jag tre mastiga skrivuppgifter som måste börjas på från grunden. Det är omöjligt, och att min lärare hatade och tvingade mig att göra om en skrivuppgift som hennes medhjälpare godkände och tyckte var jättebra är inget som motiverar. Jag kan göra en om jag verkligen försöker. Jag kan göra den färdigt och jag kan göra den dåligt, men inte tre stycken. "Vad skall jag göra?" frågar jag när det enda svaret som finns är "Du kommer inte att hinna allt, men sätt igång ändå och det nu!". För varje minut jag oroar mig, desto mer förstör jag för mig själv. Om jag levde i det exakta nuet och gjorde det jag tänkte på skulle allt ordna sig, men det är ju exakt vad jag inte gör.

Öppnade fönstret och hörde två macho kids på cirkus 10 cykla förbi, och av någon anledning jag inte kan eller vill besvara så fick det mig att tänka på X. Det är när jag är som mest stressad och uppriven det kommer igen, och det är alltid de mest oväntade sakerna som sparkar igång det, som om det skulle vara något jag behövde. Jag trodde det gått över, men sensmoralen i min historia blir endast att inget kan ersättas eftersom allt kommer tillbaka så länge man inte gjort upp med det. Bäst att stänga ute världen igen. Den börjar bli kall.