Gårdagen (samma visa upprepas idag):

Frukost: Nutrilett Shake
Lunch: Nutrilett Shake
Middag: Nutrilett Shake
Kvällsmål: En satsumas, ett äpple
Övrigt: Två Naturdiet snackbars

Kaloriintag: ~ 650

Läste senare att man skall ta fem påsar om dagen ifall man byter ut samtliga mål, inte tre. Inte undra på att jag varit trött. Nog för att det har helt andra orsaker, och det handlar inte om lågt kaloriintag utan rådande livssituation.

Mitt liv är ett enda stort kaos och förblir till dess att jag funnit en lägenhet, varpå nästa flytt börjar. För två månader sedan på dagen var jag glad och nyinflyttad. Nu känns det hur onödigt det och alla timmars planerande kring och fyndande inför det var, när man inte ens finns kvar där. Jag kan inte koncentrera mig på lektionerna utan sitter med död vattnig blick konstant nära till gråt, önskar inget hellre än att få snitta upp huden och jag har inte ens ett eget rum kvar hos föräldrarna, ty det har de flyttat upp en gräslig soffa + fåtölj samt dator till. Med andra ord finns ingen plats att ställa vare sig säng eller byrå på. Jag har femton påsar med nedtryckta kläder stående i ett hörn och hittar ingenting. Detta skedde vid sämsta tänkbara tillfälle, då jag behöver en fast plats mer än något annat.

Skolan är körd och jag med. Det är ett som är säkert. Jag har inte orkat studera något, varken i måndags då jag fick beskedet (jag skulle just till att börja skriva då jag såg det; jag önskar att jag inte hade sett det alls eftersom att erkänna något via textmeddelande på telefonen är det uslaste man kan göra och jag så gärna sett att få behålla någon respekt för människan) eller igår, men jag vet att jag måste. Jag har psykologiprov i fyra kapitel samt fyrdubbelt så många tillhörande bilagor på fredag och har därefter planerat att gå på en provfilmning för en kortfilm, men till vilken nytta? Jag har längre ingen "invigd" att berätta om hur dåligt det gick för, och jag vet ju redan nu att min vikt är ett hinder: Man väljer inte en fet person om inte fetman är vad personens tankar och hinder kommer att kretsa kring. Fastän man sett bilder av mig kan man nog aldrig föreställa sig vilket gigantiskt monster som väntar, så jag låter bli. Jag orkar inte med ett enda misslyckande till. Jag orkar inte med att avvisas en andra gång på så kort tid.

Har letat febrilt efter någonstans att bo de senaste dagarna, men få lägenheter släpps så här års och jag står som bäst på nionde plats på Metargränd var inflyttningsdatumet är först i januari. Så länge kan jag inte vänta - helst vill jag flytta innan december så att jag får chans att sätta upp en gnistrande stjärna i fönstret för att dämpa den traditionella ångestkänslan i juletid. Samtidigt kan jag inte vara allt för optimistisk då detta kommer att vara mitt hem för minst ett år framöver. Jag vill vara säker på att det är rätt innan jag förlorar min treåriga kötid. Bara för att jag inte har någon att bjuda hem kan jag fortfarande försöka göra det trevligt för mig själv, men vem fan försöker jag lura med det? Allt jag gör, vad jag än gör, gör jag i slutändan för bekräftelse från någon annan och inte min egen trevnad. Finns ingen där som säger att den gnistrande stjärnan i fönstret är fin tas den aldrig upp ur kartongen.

Datorn är hur som hämtad och adressändringen är gjord (käringarna på Kansliet på komvux är inte bara hörselskadade, de är trögfattade med). Min mor är vansinnigt besviken över att ha mig tillbaka och tre minuter efter att jag anlänt med de första kassarna och ställt ned dem i hallen för att gå och hämta fler fick jag höra att jag skulle ge fan i att stöka ner. Jag har hunnit med att gråta idag med och från den 10 oktober borde jag återigen finnas på min gamla adress i alla register, efter att ha hunnit stå skriven under en annan i litet drygt en månad. Om inte blir det tråkigt för min del då jag inte vill behöva vistas i hans (nej, det var ju i i slutändan inte vår) lägenhet mer än absolut nödvändigt.

Nu droppar som misstänkt kommentarer till hans försvar in, vilka får mig att bli ännu ledsnare fastän jag visste att det inte skulle dröja. Det jag kan tänka om det är; att stå på sina vänners sida är en sak - det bör man göra - men att ta oförsvarbara handlingar i försvar en annan och den åsikten har jag varit av hela mitt liv, även när det är jag som ansetts vara boven i dramat, vilket samtliga ur hans vänskapskrets säkerligen också ser mig som eftersom jag är en bitter hagga och han en snäll kille, men det är verkligen inte någons egenskaper eller dalande kamratskap detta handlar om, utan den enskilda handling som begicks så sent som i måndags - en handling som inte var litet utan ut i helvete fel. En vuxen människa är menad att kunna stå för sina misstag och reda ut dem med vilka det berör utan inblandning av andra. Man behöver ingen som för ens talan. Som sagt, min blogg är min ventil och precis som hans vänner får sin bild från honom får mina läsare och bekanta sin från mig. Allt är inte svart eller vitt, ingen utomstående har sett hela föreställningen från början till slut och man får självklart vädra sina tankar om saker (det är precis det jag gör), men detta är något som rör två personer; det rör mig och det rör Magnus. Det rör vårt samspel i egenskap av såväl människor som skådespelare och att folk ger sig på mig för att jag redovisar vad som hänt och vad jag går igenom känns helt obefogat och rentav kränkande.

Kanske (men mot all förmodan) är det som du sade, Magnus, att det ändå inte hade gått att lösa, men vad vet vi om det när inget försök till att lösa det ens gjordes? I stället tog du för givet att det inte skulle gå och allt tog en helt annan vändning. Herregud! Jag ville inte att det skulle bli på det här sättet. Jag ville verkligen inte sluta upp som ovänner och att du skulle försvinna ur mitt liv, för jag har trots osämja (som upplevdes första gången redan i februari då du skrev riktigt sårande saker i min blogg och jag inte pratade med dig på teatern på x veckor) varit glad att ha dig i det (vilket förklarades i en kommentar i maj/juni och även framkom på studentkvällen, men jag klandrar dig inte för att inte minnas det). Jag önskar att det fanns en väg tillbaka och att saker och ting inte var för sent. Jag hade velat att vi efter ett enkelt jävla samtal flyttade åt var sitt håll eftersom det är där vi fungerar bäst och har som roligast ihop, och efter att saker lagt sig hälsade på varandra i våra respektive hem som då inte skulle se ut som "träskhålor". Det händer inte nu och det gör mig mest ledsen av allt, för det är inte bara en lägenhet som gått förlorad, utan en hel vänskap.