Magen är tom men jag kan verkligen inte känna någon aptit. Jag måste äta riktig frukost idag för att utgångsdatumet inte skall hinna passera och det gör mig illamående och orolig. Jag tror min magsäck håller på att dra ihop sig då jag trots hunger känner mig fylld och trodde jag skulle spy efter halva äpplet igår kväll varför jag inte vill tänja ut den det första jag gör. Har gått ner tre kilo och jag vet att det bara är vatten eftersom jag fortfarande inte kommer i kläderna men det är bra ändå. Om ett kilo väger jag lika mycket som i början av sommaren (då jag ändå gått upp x kilo), och det känns som att det då är dags för att börja "på riktigt". Går jag därefter ner ett kilo per vecka är jag tio kilo lättare innan Jesusbarnets födelsedag. Vilken motivation! Då väger jag mindre än vad jag gjort sedan jag var femton. Tråkigt att det beror på att jag för ovanlighetens skull är för deprimerad för att äta bara, men någon tröst kanske jag är menad att tilldelas i sorgen?

Igår fick vi uppgiften att skriva en modernistisk dikt på svenskan. Vi fick skriva ned tre substantiv, adjektiv samt verb på lappar kopplade till ett ord vi dragit, blanda med övrigas och sedan dra nio nya för att sätta samman en dikt. Jag fick ordet "hat" och tillbaka två av mina egna lappar. Det kändes träffande, dikten var hemsk men jag lyckades förmedla min aktuella känsla utan problem. Spindel var ett av orden jag var tvungen att ha med. Och på tal om spindlar - jag letar desperat efter fördelar med det elände som tagit vid men hittar få varför jag klämmer fram minsta lilla som något stort - behöver jag åtminstone inte åka hem från Karlstad en dag tidigare för den pampiga Halloweenfest med tema som inte blir av. Jag kan nog behöva den tiden med min syster (fastän hon jobbar hela tiden för en lön stor som ett knappnålshuvud och vi knappt kan umgås), som är den enda jag vet blir kvar hos mig när alla andra stjärnor fallit. Vi kan kompensera med något simplare för de fantastiska filmer som tyvärr aldrig kommer göras färdigt/påbörjas nu, och det var tre mästerverk som väntade. (Fan, fan, fan!)

Att bo hemma (igen) är helt absurt och har alltid varit men känns som mest när man varit borta längre än någonsin. Det känns som om varje vaken sekund är en del ur en vrickad indierulle, när modern sitter på nedervåningen och lyssnar på "Pepino (Den Italienske Musen)" på högsta volym med ett stort leende på läpparna och ignorerar mina tilltal medan assistenten står en halv meter bort med höjda ögonbryn och stryker hennes gardiner från tidigt 90-tal.

---

Nu: Har tvingat i mig frukosten och skall ta en snabbdusch, klä på mig och inte ha någon ork över till att sminka mig (utöver underlaget, som är lika självklart att ta på sig som trosor), lyssna på Hoola Bandoola Bands "Juanita" fem gånger i sträck, leta reda på ett papper till skrivaren, dricka Nutrilett till lunch, ta på mig bekväma skor, åka till skolan för att träffa studievägledaren 13:00, gå in till stan och skriva litet engelska. Kanske köper jag en kaffe, men förmodligen inte. Vi får se.

Fick just ett mail från Lulebo med information om en billig trea på allas drömläge Malmudden. Jag prenumererar fortfarande på "3 rum o kök". Det kändes (precis som min allergi; måste ringa läkaren och få en ask utskriven så att jag kan vistas här).