Jag har ingenting att leva för. Jag klarar inte skolan, ligger efter i alla ämnen. Jag vill ta itu med saker men det går inte och ju mer jag tänker på det desto mindre kan jag göra åt det, och det är det absolut enda jag tänker på under hela min vakna tid. Ingenting annat rör sig i huvudet än hur mycket jag har att stå i och vilken bedrövlig framtid som väntar för den som inte ens kan göra en simpel inlämningsuppgift (varför dessa läggs på hög och blir till femton). Jag är trött på att inte ha några realistiska drömmar att jobba mig upp mot, vilka det hade varit dags att börja förverkliga nu. Jag vill bara vara antingen rik eller lycklig, men båda två är omöjliga projekt. Rik blir jag inte eftersom jag inte kan studera, få ett arbete och lättförtjänta pengar. Lycklig blir jag inte eftersom jag inte har någon vardag att trivas med eller rikedomar att spendera för att kunna trivas med vardagen. Hade jag haft tillräckligt med slantar hade jag kunnat operera mig, bli attraktiv och genom den vägen finna lyckan. Jag skulle flitigt ta sånglektioner, börja i kör, gå en makeupkurs. Sedan skulle jag ta körkort, kvadda bilen på väg till Arcushallens fyndmarknad och få min ride pimpad. Varje lördag skulle jag tillbringa i köpcentret och shoppa bland parfymer, smycken, väskor och skor. Livet skulle vara underbart och jag skulle aldrig mer hata det så innerligt som jag alltid har gjort. Jag vill komma dit, men hur bär man sig åt?

Mitt undermedvetna gör allt för att slippa skolan; det har ställt in sig på att inte kunna sova om nätterna så att jag därmed försover mig genom att vakna fem minuter innan lektionens början. Idag var inget undantag. Min far kommer hem på tjugo minuter och jag hade kunnat åka med honom för att göra engelskglosorna som jag först tänkt, men jag tänker inte göra det och jag hatar att det är så. Jag vill tillbaka till gymnasiet och tryggheten, eller åtminstone ha ett utseende att gotta mig i. Om jag haft ett utseende hade jag kunnat bli berömd eller åtminstone omtyckt av någon via den vägen. Om jag haft ett utseende hade jag inte varit den där feta misslyckade varelsen som inte får något gjort och inte verkar bry sig - jag hade varit ett åh så beundransvärt maskrosbarn som trots alla motgångar är vid liv och ler. Tänk vad ett par drag kan göra för karriären!

Det jag måste ta itu med först är vikten och hyn. Sedan då? Det finns så mycket jag behöver, men det är svårt att veta var man skall börja. Jag försöker tänka att det borde räcka med finjusteringar och att jag inte behöver ta till plastikkirurgi då jag inte vill lägga ut mitt livs besparingar som skulle ge mig två små operationer, att det skulle räcka med utfyllnad och åtstramning för ett par tusenlappar då och då, men jag tvivlar. När jag gått ner tio kilo (det är ingen idé att göra något ansiktsförbättrande som fet eftersom fokus då ändå hamnar på den extrema övervikten) tänker jag boka tid och se om man kan rekommendera mig något eller om jag är ett hopplöst fall (snälla, låt mig inte vara det!). För den som säger att utseendet inte spelar någon roll vet inte hur det är att faktiskt vara ful och behandlas som detta. Det spelar roll i allra högsta grad, när till och med de som menar att de inte skulle vara ytliga (vilket de förstås är) erkänner att de inte kan bli intresserad av en sådan. Om det är vad "oytliga" går för, är det m.a.o. helt kört för oss som varken har något att skaka till musiken eller posera med.