Igår spelade norrbottensikonerna Euskefeurat inför en fullsatt sal på Kulturens Hus, och självklart infann sig haggan på plats. Det var trots den dåliga platsen (min kamera kunde dokumentera mer än mina ögon från balkongens tredje rad) en mycket trevlig konsert med innehållsrikt mellansnack om härdade norrbottningar och regeringens invandrarpolitik. Låtarna var nästan uteslutande från nya skivan Lurv (och jag hade gärna hört litet fler gamla klassiker, men förstår ju att de vill göra reklam för den för att skapa nya) som tillsammans med favoriten Hoven Droven från 1988 köptes. Jag fick även en knapp på köpet som jag nu är stolt bärare av. De tre efterlängtade extranumrena bestod av Bonden & Björn, Länge har vi väntat samt nostalgiska Det är hit man kommer när man kommer hem och skapade stor glädje bland den klappande publiken.

Eftersom ljud- och filmupptagning är strängt förbjuden och jag hade oturen att hamna två stolar från en ur personalen kunde jag inte filma så mycket som jag önskade utan fick vänta tills de slank iväg, vilket de lyckligtvis gjorde mot slutet. Bengt Ruthström rör sig som en gammal rockstjärna och har en röst som framkallar rysningar, och det är när jag hör Euskefeurat jag blir allt mer och mer fast besluten om att jag det är här i norr jag vill vara (jag vill känna vart stigarna går och jag vill veta vem som är släkt med vem), men precis som de säger i Husvagnsblues: Man kan aldrig komma hem igen ifall man aldrig nånsin far, utan att veta vad man saknar eller vad man faktiskt har.