Mitt hjärta är alltid på flykt från något. Från det som varit eller det som väntar. Jag tillbringar hela livet åt att undfly det, för sanningen är hård och kall, som de grå betongklumpar som trängs i den stad man sedan länge upphört att känna något för. Inuti dem befinner sig själlösa varelser, irrande omkring som utan att ha sökt meningen med livet hyllar det ändå. Som jag föraktar dem. Jag vet mer än jag önskar att jag gjorde. För att överleva måste jag skydda mig, precis som de gör när de med ett förvrängt leende skjutsar in gratängen i ugnen en fredagkväll. Det vattnas ur munnarna på dem, som suktande hundar slickar de sig om de salivindränkta läpparna. De är lyckade, lever i nuet, är intet ont anande om morgondagens bekymmer, för de ser dem inte. De ser inte mig, ty jag är en del av bekymmerna. Jag är fettet som skärs bort från middagens kött. Ogräset som dras upp med rötterna ur marken för att det inte skall komma igen till våren. Jag är allt de inte vill se eller vara. Därför måste jag fortsätta fly. Jag vill inte göra det, men det är omöjligt för mig att stanna på ett ställe. Jag kan inte vara slav under lögnen. Jag kan inte låtsas som om livet inte tar emot vid varje rossligt andetag.

Jag ser dem, våndas av åsynen och tänker; varför inte jag? Sedan ser jag mig själv, våndas av åsynen och förstår varför.