Vad har jag gjort? Jag vill inte leva så här. Jag vet inte om jag vill leva över huvud taget. Jag vill ha medicin, men ingen fungerar. Allt sitter i mitt huvud och det är tanken som skapar känslan, inte tvärtom, och jag frågar mig när när jag egentligen skall bli av med detta? Kommer jag att vara så här hela mitt liv? Man sade ju jämt att det bara var en tonårsfas.

Jag skulle på en bokstavligen gudomligt sinnessjuk föreläsning i kväll, men orkar inte ta mig någonstans. Ingenting är roligt när man måste göra det allena. Jag sitter här med grav abstinens och tuggar på ett gammalt tuggummi från igår och överväger att skära mig igen i stället för att gå och köpa godis, för det verkar som att det är det det står mellan just nu. Det är självklart inte bra och det ger mig ingenting att jag rispar mig på benet en gång i veckan, men jag går i alla fall inte upp i vikt av det. Frågan är om det är ett bra tillvägagångssätt att bekämpa ett beroende genom att ta upp ett gammalt? Jag kan inte plugga och jag blir tokig om jag inte får göra något.

Borde boka tvättid i kväll med då smutskorgen är överfylld, precis som jag borde städa. Det är mycket som jag borde göra men aldrig tar mig tid till. Jag har varit vaken i sex timmar men inte blivit av med en enda uppgift/syssla. Fastän jag inte pluggar är det det enda jag kan tänka på; just att jag inte gör det. I stället för att åtminstone försöka och misslyckas sitter jag och tänker på hur dum jag är som inte gör det, och tanken på att jag är dum som inte gör det gör mig mer deprimerad. Hela jag består av en enda ond cirkel som tycks omöjlig att ta sig ur.

Jag saknar min katt som jag har lämnat (hade det inte varit för allergin hade jag låtit henne bo här några dagar i veckan) och jag saknar min syster som lämnat mig (trots att vi grälar större delen av tiden) eftersom hon är den enda som vet vad jag kommer från. Jag vill hamna i en trång etta och aldrig mer behöva känna mig lämnad, för utan någon som kommer behöver ingen någonsin gå.

18:00: Nu ser jag dessutom på Ticnet att den konsert som har varit det enda jag haft att se fram emot är samma kväll som jag befinner mig hos S i Värmland. Det kunde inte bli mer typiskt. Nu har jag verkligen inget att leva för. Det är bara att sätta sig och gråta ytterligare medan världen runt omkring en fortsätter som ingenting har hänt, för det har det inte heller. Cigaretterna är slut, jag för äcklig för att köpa nya och jag orkar inte mer nu. Dags att börja fila på avskedsbrevet?