Jag behöver ingen som nafsar mig i örsnibben (som består av fett, bindväv och talgkörtlar - mycket erotiskt) när jag har dessa juveler. Fick veta att strasshängena från 1940-talet tillhörde den 70-åriga säljarens mor som i sin tur fått det i arvegods från USA, medan de mittersta i guldmetall med pärlor kommer från säljarens mormors smyckeskrin. Jag älskar då man får en historia bakom objekten man köper! De nedre må vara av okänt ursprung, men kan bara beskrivas med ett ord: Lyx!

Det kändes som om det var dags att försöka leva upp till den tagline jag en gång valde, för vad är en prålsjuk haggas tillflyktsort utan minsta prålighet? Örhängen älskar jag trots avsaknaden av hål. Många blir förvånade då man säger att man inte har det, men i stället för att beklaga sig över att man aldrig kan finna snygga smycken på stan; stoltsera med att det minsann inte var norm bland damerna att ta hål i sina kroppar då det begav sig. Du riskerar inte heller att bli en va(nd)rande infektionshärd (vilket jag blir) eller att få örsnibbarna bortryckta vid eventuellt slagsmål. Bara fördelar med andra ord. Det vill säga om vi väljer att bortse från att dagens clips ofta har så hårda spännen att det skapar sår och på sikt även hål om man bär dem längre än någon timme. Rycker någon tag i det, är du inte bara utan snibb; då ryker hela den utstående härligheten.