Missade bussar

Folk tenderar att överdriva, inte för att tumma på sanningen men för att på bästa sätt beskriva en jobbig situation. När någon säger att de missade bussen med "en sekund" brukar det oftast vara en överdrift, eftersom det hade betytt att bussen sett men åkt förbi dem utan att stanna*. Så även i mitt fall. När du däremot vet att du gott och väl hade hunnit med bussen om du bara varit fem sekunder snabbare (eftersom det var andra påstigande och den således stod stilla) och inte bromsat som hastigast på väg dit, känns dessa fem sekunder ynkligare än någonsin. När det dessutom normalt går bussar var tionde minut då du åker, och du just vid denna tidpunkt i stället måste vänta tjugo trots att du redan är på gränsen till försenad, blir få saker så frustrerande. Varför du inte satte igång att springa? Det finns en anledning till det - förutom att en människa utan någon som helst kondition går fortare än den försöker skena i uppförsbacke - och det är att springa ytterst sällan hjälper någon ombord. Vad det medför är roade busspassagerare som skådar ens misslyckande genom de tonade rutorna och skäms å ens vägnar eftersom de vet precis hur det är. Skulle du mot förmodan hinna med måste du ensam, andfådd och skamsen möta deras blickar ombord på fordonet. Jag vet inte vad som är värst.

Så i stället för att snällt stå kvar i kylan med ett illrött ansikte och lika röda köldskadade fingrar som tunna fingervantar inte råder bot på, klampar du med sämsta möjliga humör tillbaka hemåt, fast besluten om att inte sätta dig på nästa buss då halva lektionen redan är gången innan du är framme. Som en naiv hämnd på världen, livet och lokaltrafiken, trots att den enda som drabbas är du själv.

*Detta fenomen inträffar alltför ofta, då det i flera busschaufförers mening inte är deras jobb att se till att andra passar tiderna. Det är förvisso korrekt - lika litet är det konditorns att se till så att andra inte får ätstörningar och blir feta av dennes bakverk - och att vara chaufför är otacksamt, men man kan ändå börja undra var passionen för yrket och medmänskligheten tagit vägen då det gasas trots (och ibland i enkom för) att man ser någon anstränga sig för att hinna med, samt om ett aktivt valt serviceyrke verkligen är lämpligt för den skadeglade?