Detta är ett personligt riktat meddelande och jag vill inte ha några kommentarer av främlingar som lägger sig i. Tack.

Jag är så förbannat trött på dig och din eviga "du skall bara veta hur bra du ha det"-predikan. Din aldrig sinande källa av översitteri med syfte att få en att känna sig bortskämd och därmed som en dålig människa för att man har en enkel deltidsanställning och slipper ta studielån, som ständigt talar om för en hur privilegiad man är jämfört med dig.

Du skall bara veta hur otroligt självömkande du låter när du kallar andra självömkande för att de mår dåligt trots att de har pengar till mat, busskort och hyra (är man deprimerad sedan barndomen med dubbeldiagnoser räcker det knappast med pengar till mat, busskort och hyra för att känna lycka, och det kan man tycka att du om du bortsåg från dina egna ekonomiska bekymmer borde vara mogen nog att förstå eftersom detsamma hade gällt dig, men tydligen tar det stopp där). Du behöver inte se det som din uppgift att finnas där som allas lilla påminnare om hur hemskt andra kan ha det, för jag är mycket väl medveten om det. Ja, du är fattig, men det är alla arbetslösa utan socialbidrag och studenter med lån. Det är för jävligt, men varför vill du att jag skall ha det lika dåligt för det? Varför behandlar du mig som om jag vore en annan jävla borgarbracka för att jag hade möjligheten att spara när inte du hade det?

Du säger att du minsann inte alls missunnar mig möjligheten att vara ekonomiskt självständig, men det skiner igenom ganska klart att du gärna hade sett mig utblottad eftersom jag per automatik är en snål, girig och usel människa eftersom jag aldrig haft något annat arbete än inom familjen och inte vet något om hur det "riktiga arbetslivet" ser ut. Huvudsaken i mina ögon är att man klarar sig ekonomiskt, inte antalet arbetsplatser man vistats och lidit på. Om att inte vilja försätta sig i värre situationer än nödvändigt gör mig till en dålig människa, så för all del, be my guest. Du behöver inte vara det i min lägenhet, dock. Bara en sådan sak som att i stället för att tacka när jag erbjudit mig att skicka 1000 kronor, börja bitcha och säga att du inte tänker vara någon jävla underdog... allvarligt talat, vad är det för beteende av en fullvuxen "medmänniska"? Är att visa litet sunt bondförnuft när någon frivilligt erbjuder sig att bistå med pengar så att ni skall klara månaden att vara en underdog? Jag krävde verkligen aldrig något tack och förväntade mig inte att bli sedd som någon jävla räddare i nöden (det är bara i din dåliga fantasi där jag är den vidriga människa du vill att jag skall vara), men nej, jag skickar av ganska självklara skäl inte heller iväg något åt någon som nyss bett mig fara åt helvete.

Du tar verkligen ut dina inre konflikter på mig. Jag får ta skiten från rester av familjegräl som varat i år och som varade för år sedan. Inte ens efter att jag blev vuxen, flyttade hemifrån eller när folk ur familjen dog ifrån den här världen låter du mig vara en egen individ, utan ser mig som anledningen till ditt dåliga liv. Du ser mig och påminns om alla dåliga stunder vi haft inom familjen, även de där jag inte ens varit närvarande eller medveten om att de varit. I stället för att ta dina gräl med dem det gäller har du vänt din ilska mot mig. Medan jag satt och chattade på Lunarstorm med hörlurar och stängd dörr, totalt ovetande om vad som försegick, så grälade ni om mig. Varför skall du straffa mig för konflikterna som uppstod mellan er? Vad förväntar du dig att jag skall kunna göra åt det? Leva ett liv av ånger för att jag var en oduglig tonåring?

Jag förstår att du mår dåligt och jag förstår varför du är bitter, men jag anser att du tar ut din bitterhet på helt fel person. Att anklaga sin syster, vars ungdomliv varit kantat av egna bekymmer (ja, jag var en bortskämd ungjävel precis som alla småsyskon och nej, jag blev inte utslängd hemifrån och ja, jag fick min vilja igenom för att jag alltid var den som skrek högst, men hur jävla kul tror du sedan att jag hade när jag aldrig haft en kompis, hoppade av skolan och satt ensam på mitt rum och grät hela dagarna i en blodig säng med skärsår som täckte hela kroppen, och knappt kunde gå för att de gjorde så jävla ont? tror du att jag njöt av att tillbringa tid på PBU och tror du ens att jag ville att föräldrarna skulle ha en del i det? du har inga erfarenheter som liknar mina och du kan uppenbarligen inte ens förstå hur det var för mig att växa upp, men nej, jag skulle aldrig börja anklaga dig för att vara en oförstående och dålig människa för det, för jag tror nämligen att det är viktigt att acceptera att vi är olika individer med olika bagage ur livet, även om våra liv är framtryckta ur samma fitta), utan anledning är att skita dig själv i ansiktet, för jag är inte heller någon jävla underdog, och jag tar inte hur mycket obefogade nedvärderingar som helst. Om du uppriktigt tycker så illa om mig för att jag haft ett "enklare liv" än du hittills och för att jag inte tänker säga upp mig från ett deltidsarbete och ta studielån bara för att "känna hur det är att vara skuldsatt" (hur jävla korkat är inte det?), så skall du inte räkna med att ha någon syster att komma till senare heller.

Svälj din äckliga stolthet, för att straffa sin lillasyster för konflikter hon inte ens visste att hon deltog i är ingenting att vara stolt över.