Så onödigt det känns att somna sju och vakna två när jag igår för en gångs skull fick sova en hel natt. Inte så konstigt att man blir trött då man lever bakom stängda persienner med datorn som enda ljuskälla. Folk börjar lätt undra när någon aldrig har dem uppdragna ("är det en knarkarkvart? odlar hon eget och, viktigast av allt, får vi köpa?") så för att minska deras nyfikenhet brukar jag fälla upp dem så att åtminstone blommorna får ljus då jag åker bort en längre stund. Då kan de se in om de har kikare till hands, vilket jag hoppas att de har för intressanta liv för. Någon fönsterlampsmänniska kommer jag dock aldrig att bli. Jag kan inte med tanken på att folk kan se mig genom sina fönster. Jag tänker inte masa omkring påklädd (d.v.s. i kläder som lämpar sig för utgång, jag är inte naken) för att framstå som normal.

Så vad har denna torsdag givit? Har tittat på åtta avsnitt i sträck av Fredag Hela Veckan medan jag väntade på att få äta resterna från igår både till lunch och middag. Drack en flaska Cola Light som visade sig var vanlig Cola till maten (hur skall jag veta att det är skillnad på vit och röd kapsyl?) vilket gav mig ångest. Utöver det har ingenting skett.

Det var inte p.g.a. försenad betalning de stängt av mitt internet. Det var modemet som var trasigt varför de skall skicka mig ett nytt någon gång nästa vecka (så nu har jag köpt en räddande tiometerssladd). Jag blev tvungen att fylla på mobilen och lägga ner en hundralapp på ett samtal med en halvtimmes kötid för att få veta att ej blinkande lampor betyder trasigt. Väldigt ironiskt att jag måste ringa dem från mitt hem för att kunna få någon hjälp med telefonen när telefonen jag skulle ha ringt med är död. Jag hatar att allt och alla tar för givet att man äger en mobiltelefon eftersom en mobiltelefon indikerar att man har ett socialt liv. Det har inte jag. Att jag råkar ha en till hands är bara ren tillfällighet, den står inte ens i mitt namn.

Det påminner mig om den illaluktande förstaklassen som steg på bussen för några veckor (eller var det en dryg månad?) sedan. Jag hade oturen att få en odräglig pojke intill mig som skröt för sina kamrater om att han fick sin första mobil i sexårsgruppen och sedan dess ägt tre mobiler, vilket är mer än vad jag har. Därefter börjar han räkna upp modeller och fortsätter att gorma om hur coolt Star Wars: The Force är. Jag känner mig som en tant och håller mig strängt fokuserad på vad som visas utanför rutan (vilket dock är svårt då Luleås bussar numera har tonade rutor så att man varken ser ut eller in, det finns verkligen ingenting praktiskt med det). Det förfärar mig vilka dagens föräldrar är. Aldrig att jag skulle köpa en flashig telefon åt min sexåring! Behöver denne ringa så har skolan flera. Den nya generationen (både föräldrar och barn) skrämmer mig. Det spelar ingen roll att utvecklingen går framåt, man skämmer inte bort barnen med teknisk utrustning för tusentals kronor. Egen dator, egen tv, egen telefon, egen iPod och eget tv-spel är galenskap. Bortskämda snorungar som får allt de pekar på av mjäkiga föräldrar som tror att kärlek kan köpas är det värsta jag vet. Det finns förvisso inga om, men om jag haft barn hade jag helt klart övervägt att fostra dem amish style.