Så här ser det ut på min kammare just nu, eller rättare sagt den som i nio månader var min. Om ett dygn skall den stå tom. Jag har packat flera kartonger med kläder idag och i morgon är sista gången jag kommer att sätta mina stora fötter på Snövägen. Tanken gör mig inte bara gråtfärdig utan får mig faktiskt att gråta bittert.

Jag har varit så lugn här i min lägenhet, och med detta känns det som att all lust till någonting försvinner nu. Saker har hänt här inne och med flytten bleknar också minnena och möjligheten att hålla fast vid dem (speciellt med tanke på att jag aldrig tog några bilder). Jag kommer aldrig mer att sporadiskt höra min granne hamra om nätterna, aldrig mer skynda mig för uppförsbacken för att hinna med tvåans buss, aldrig mer sitta på balkonggolvet om nätterna, njuta av stillheten med en kopp 60 kaffe-40 mjölk och bara finnas till.

Nu väntar en etta med uteplats och tämligen centralt läge. Inte alls det lugn jag vill ha och behöver, med andra ord. Jag är ingen människa som önskar vara mitt i smeten utan vill hålla mig någonstans i utkanten. Jag vill ha spänning så länge jag har en trygghet att falla tillbaka på. Nu måste jag än en gång börja om från början, och för en gångs skull hade jag bara velat få fortsätta i invant spår! Men livet tar nya riktningar, och vägarna är outgrundliga. Nya ångestmomet kommer, och då kommer jag sakna de som varit så mycket att hjärtat lär brista, vilket det i ärlighetens namn nog redan gjort. Jag har ej vågat och tänker inte känna efter, men om så inte varit fallet: Why does my heart feel so bad?