Sista natten i lägenheten. Det är tungt, det är vemodigt och det tåras ur ögonen. Jag har trivts bra här och klarar ej separationer oavsett om det rör människor, hem eller tomma schampoflaskor. För att ta till vara på timmarna har jag valt en uppesittarnatt med tända ljus, opiumrökelse och supersentimental smörja som den mes jag är, medan jag trycker ned det som återstår i svarta säckar. I morgon blir det till att diska, klä mig och gå för att inte vända mig om. Jag är medveten om vilken drama queen jag framställs som, och det är nog just vad jag är, men jag tar hårt på alla avsked (och saknaden är, hur ogärna jag än vill erkänna det, stor).

För övrigt älskar jag mina muggar. Den föreställer en baktung cowgirl med text: My troubles are all behind me. Normalt är det kanske en halvrolig pryl man köper en av bara för reaktionernas skull ("håhå, åh så skojfriskt!"). Jag har tio, för att kunna påminnas både om dieten och att inte känna ångest över sådant som ändå inte går att förändra utan acceptera och fortsätta framåt. Alltid fortsätta framåt...