Ibland slår det mig hur mycket jag handlar. Eller rättare sagt slår det plånboken oftare än mig eftersom jag inte alls vill tänka på det. Jag hämtar ut stora flerkilospaket ibland flera gånger i månaden, och 95% av innehållet i dem är sådant jag aldrig provar. Jag packar sällan ens upp varorna, utan låter dem ligga medan jag fortsätter klicka hem ännu fler saker bara för att det känns skönt att veta att man hann ta del av det storslagna erbjudandet. Hade jag varit den som visade upp allt skulle jag känna mig som en modebloggare, och det är ingenting jag önskar. Speciellt inte när jag privat går runt i samma kläder tills jag nött ut dem eftersom jag är så mån om att bevara det jag köper i gott skick ("för framtiden"). I verkligheten kan man nog undra ifall jag inte äger något ombyte (vilket får mig att tänka tillbaka på fjolårets kommentar som fortfarande är lika dråplig). Det är inte att använda plaggen som spelar roll, utan införskaffandet av dem och vetskapen om att man äger dem.

Shopaholic har blivit ett trendigt ord. Det görs böcker/filmer om dem och inga bloggar lockar så många läsare som om ordet finns med i beskrivningen. I vårt konsumtionssamhälle är det coolt att vara beroende, och modemagasin/modebloggar har normaliserat detta och speglat det som något glamouröst. Svettningarna, ångesten dagen efter och oron över att inte hinna betala månadens räkningar i tid uteblir. Människor som stoltserar med att de är shopaholics äcklar mig. Det är en sak att älska fina kläder och shopping, en annan då kärleken blir tvångsmässig och man ständigt kommer ut med en kasse i handen ur en butik, trots att det inte var målet med besöket (man skulle ju bara fördriva litet tid på lunchen). Det är inte glamouröst att vara slav under en besatthet och ingenting att stå sig efter (bara för att man vid rätt tillfälle kan inflika att man också råkar ha just det och det plagget), utan något man bör se över eftersom det tyder på att man är en beroendepersonlighet; "en prålsjuk hagga" snarare än någon som gillar att shoppa.

Vår tids typiska shopaholic är en annans raka motsats. Hon målas upp som en framgångsrik ung kvinna med snärtiga kjolar, svallande hår och fler kassar än hon orkar bära i händerna. Hon har trots journalistdrömmarna ett begränsat vokabulär som mest består av korta tillrop i stil med "vill ha!", trötsäter Ben & Jerrys när en i raden av pojkvänner gjort slut och beställer in dyra drinkar med flickvännerna. (Hur hon trots sin ringa ålder uppnått denna position utan sin förmögne fars klapp i häcken förtäljer ej sagan.) Så många vill efterlikna denna stereotyp, men få verkar förstå att de själva förmodligen aldrig kommer att tjäna hälften av det denna uppdiktade karriärkvinna gör, eftersom hon bor i en kuliss i Hollywood. Köpmani är inte rosa, märkesväskor och Sex and the City. Köpmani är svart, H&Ms reaställ och Lyxfällan. När kortet är draget och kassen ställd innanför dörren är njutningen över.

Hur mycket kläder är egentligen "normalt" att ha? Hur mycket äger ni, och hur stor procent är det som används?