Lycka är att glömma bort att man har en oöppnad ask Läkerol och sedan hitta denna.
Olycka är att glömma bort att man har tre prov nästa vecka och inte läst inför ett enda.

I lördags träffade jag E och drack drinkar. Tänkt var att vi skulle läsa inför måndagens spanska samtidigt, men det blev det inget av. I stället kämpade jag med mitt hår som stod åt alla håll till följd av lockning/tupering/för mycket spray, och jag såg med min avsaknad av känsla för ögonmakeup ut som en fetlagd Mary Kate Olsen med en gigantisk syfilislik sårskorpa på hakan (efter att ha rivit bort det som skulle ha blivit en finne så här i väntade blödartider) och ett pionrött ansikte till en blek urringning. Vi hann även med att göra en spanskspråkig erotisk kortfilm som jag snart skall lägga ut, och röra de svenska bakdelarna (inte alls, d.v.s.) till min käre Lil Jon.


Sedan bar det av till Kafelino (som tar hutlösa 65 kronor för en cider, över min döda kropp att jag betalar mer för en cider än för inträde - jag gillar pengar för mycket för att kasta dem i sjön), men kvällen blev tidig då E hade huvudvärk och jag tog bussen strax efter ett. Lika bra, eftersom jag inte långt in på resan kände hur spyan började arbeta sig uppåt, trots att jag inte varit speciellt påverkad alls. Jag kämpade för att hålla tillbaka och började samtidigt tänka ut vad nästa steg skulle bli. Min första tanke var att trycka på stopp, spy och vänta en timme vilandes i snön på nästa nattbuss för att slippa bli ihågkommen som "tjockisen som spydde på bussen". Den andra var att försöka hålla tillbaka så länge det bara går så att jag kan promenera hem ifall jag måste kliva av, alternativt plocka upp skorna ur kassen jag haft med mig och kräkas i den (som en sista utväg). Lyckligtvis överlevde jag 30-minutersresan trots alla väggupp (är du trött är det guld värt att bo vid en slutstation eftersom du aldrig kan åka för långt om du nickar till, håller diverse kroppsutsöndringar på att komma ur dig är det ett helvete - ingenting medför enbart fördelar).

Jag raglade ut ur bussen och med väskan släpandes i marken var jag hemma två. Det första jag gjorde var att slita av mig jacka och klänning, sätta mig med ansiktet ner i toalettstolen och vänta på uppstötningarna. Därefter kände jag att jag måste ta en snabbdusch. Det må vara mitt i natten men har grannarna inte somnat än lär det knappast påverka dem att jag sköljer av mig som hastigast. Det var dock inget "som hastigast". Jag hann både sitta och ligga ner, och när jag var färdig såg jag till min förvåning att klockan hunnit slå fyra. Jag har alltså "sköljt av mig som hastigast" i två timmar! Nu var det tur att man inte bor i villa och får betala sitt eget vatten.

Jag har haft turen att aldrig bli bakrusig och har alltid varit den som är uppe och alert dagen efter, men den här gången kändes det - trots att jag inte druckit mer än en halvböj. Fjortisfylla så det skriker, av den simpla anledningen att jag inte ätit något utöver ett äpple (och ett par chokladbollar i smyg) de senaste två dygnen. Den här gången var det dock inte frivilligt, ty jag gjorde ett helhjärtat försök att tillaga en god middag på eftermiddagen. Sojakorv, svamp och stora vita bönor blandade jag i tomatkross och turkisk yoghurt och skulle äta med sallad. Dock glömde jag helt bort grytan där den stod och puttrade på 12:an. Det blev till att slänga allt och det stinker fortfarande bränt i köket trots vädring, fläkt och doftspray. Vad göra?