Väska, ASOS / Kofta, GT / Shorts, H&M / Scarf, Gengåvan

Gick på en lektion igår. 08:15 började jag, 15:00 kom jag iväg - en god anledning till att skämmas över sig själv. Efteråt åkte jag till Sunderbyn för att hälsa på morfar. Han ligger på sjukhuset sedan en dryg vecka tillbaka, och kommer inte blodcirkulationen i benen igång kommer man att tvingas amputera. Han orkar varken gå själv eller sitta upp. Jag blir så ledsen av att se honom. Det skär sönder hjärtat och jag hatar att jag inte orkar vara där och se honom lida, eftersom jag måste klara min egen vardag med. Jag vet att det är en normal känsla, ty det är jobbigt att se någon försvinna, men jag äcklas av min oförmåga att hantera det. Mitt psyke (som ju kunde ha varit aningen stabilare) får en knäpp.

Det var mindre än ett år sedan han körde bil och levde som vilken lyckligt gift 69-åring som helst. För sex år sedan var han en högt uppsatt arbetsledare på SAS. Nu ligger han där, hjälplös och mager (mager - han som på 90-talet kom med i Aftonbladets look à like-tävling som Leif "Loket" Olsson), och är knappt kontaktbar. "Det är inte roligt att bli gammal", sa han för ett tag sedan. Det har han så rätt i, efter att gång på gång ha ramlat, slagit hål i huvudet och blivit liggande tills någon hittat honom, samtidigt som han gjort ner sig då han använt sina sista krafter för att försöka ta sig upp.

Jag köpte en figurin på Myrorna med texten "Världens bästa morfar" för några veckor sedan. Min mor menar att jag inte skall ta den till sjukhuset eftersom "någon kan sno den", utan skall vänta tills han kommit hem. Jag menar att hon är det största som ego världen skådat, och undrar hur i helvete 25 kronor kan vara viktigare än att försöka glädja en sjuk individ? Han kanske aldrig kommer hem igen, och om han så gör, är det väl nu han behöver all uppmuntran han kan få för att orka tillfriskna! Jag hoppas innerligt att morfar blir såpass bra att han slipper förlora benen. Mer kan man ej göra. Idag skulle de ta upp bananwienerbröd och engelsk konfekt.

---

I eftermiddag skall jag nog gå på bodypump. Det blir första gången på gymmet sedan mars eftersom jag mår så dåligt av att vara där. Jag är livrädd för att bli uttittad av vältränade personer. Innan jag började min viktresa sade jag; "om fem kilo skall jag våga mig dit!" Fem kilo kändes bra, då hade man ändå nått en bit, och jag gick dit ibland. Nu har jag gått ner 15, mitt BMI är inte längre = fetma och mitt midjemått är under 80 (det vill säga under vad läkarna menar ger "ökad hälsorisk"; jag har alltid haft litet mage i jämförelse till mina barnafödarhöfter, men tiden under 80 minns jag ej), vilket motsvarar strl 42:s midja. Jag borde inte vara rädd.

Har även omprov i samhällskunskap, så jag måste vara i skolan åtta, så att jag kan läsa igenom kapitlet. Det vore fruktansvärt frustrerade om jag får IG en andra gång, men föga förvånande. Jag har inte ens ögnat igenom de cirkus 70 sidorna. Jag hatar ekonomi. Måste även lämna in min ansökan för höstens kurser. Det blir Matematik A (nytt försök), Naturkunskap A (nytt försök), Layout och information A + B samt Webbdesign.

Uppdatering 10:30: Jaha, givetvis försover man sig för att kunna ta in något till provet då. Då blir det enbart att åka in för att lämna ansökan. Fint, C! Du är sannerligen en förebild! "You go girl!" som de säger i staterna.

Uppdatering 16:20: Nej, jag vågar inte gå till gymmet idag heller.