Jag visste att jag skulle ångra mig. Jag visste det. Jag ser numera ut som en överviktig fjortis på moped (även fast H säger att 90-talet är över och att inga snorungar använder sig av detta färdmedel mer). Jag visste att jag inte skulle ha gjort någonting alls, så varför gör jag det när jag till och med själv säger att det är bra som det är? Jag hatar mig själv och jag åker ingenstans på måndag som jag ser ut i håret nu. Aldrig i livet att jag sätter mig på ett plan - eller något annat offentligt utrymme heller för den delen - med den här missfärgen. Nej, det är inte ens kycklinggult, det är enbart missfärgat och ojämnt. Så mycket för att ljusa upp något ett par nyanser! Nu sitter jag med två ton silverschampo (tredje omgången) i håret och kommer antagligen att få tona det mörkblont efter ett frisörbesök à 1500 kronor. I morgon skall jag dock försöka rädda nästkommande vecka med just en askfärg. Jag får se vitt som en temporär lösning, och problemet vad framtiden skall ge, får vänta tills jag kommer hem igen. Jag har ju ingenting emot vitt hår, det är bara det att jag vägrar ha det med allt jobb det innebär.

Nu låter det på mig som att jag bleker håret för första gången, men jag har gjort det sedan 2003 och detta är min första misslyckade blekning någonsin. Det är precis som med Triss: Plötsligt händer det. Välkommen, tårar. Nu tar jag livet av mig.