Idag stannade morfars hjärta. Mina föräldrar tog en taxi till Sunderby sjukhus igår kväll för att träffa honom en sista gång. Han låg som han gjort så många gånger det senaste året i princip medvetslös med halvöppen mun och bara ögonvitorna synliga, liten och bräcklig. De frågade i förmiddags om vi ville se honom, men det är inte så jag vill minnas honom. Det känns fruktansvärt att se hur ens omgivning ständigt blir mindre och mindre, och det är omöjligt att inte gråta, men vad gäller morfar var detta det bästa som kunde hända. Sedan i somras har döden bara varit en tidsfråga. Det fanns ingenting kvar för honom, han hade inte ens orken att kommunicera. Nu är han där han vill; tillsammans med mormor. Han behöver inte lida mer, och fast tårarna rinner när jag skriver detta är jag lättad för hans skull, som inte längre behöver stå ut med ett så otroligt ovärdigt liv.

Hedvig Gusti Elaine (Lundborg) Pettersson, 12/3 1938-13/8 2008
Kent Harry Renaldo Pettersson, 1/9 1938-28/2 2010
Vi hade våra meningsskiljaktigheter, men jag saknar er så otroligt mycket. Ni försvann båda 10 år för tidigt. Vila i frid.