Hemma sedan en tid, men inget "Äntligen" får lov att inleda meningen. Jag hade en mysig vecka i Smedjis (helt dramafri!), och tiden gick - trots att det känns som om jag varit där länge - väldigt snabbt. Jag hittade min nya favoritsmörgås på Engel i Ludvika: Grillad foccacia med halloumi, honung och timjan. Honungen hade de gärna fått skippa, men utöver det rekommenderas den starkt!
Jag kunde dock inte med äcklad blick sluta förundras över hur stort det horribla shabby chic-fenomenet är i Dalarna. I princip varje butik har inretts till 50% eller mer med inspiration från detta - ja, bara namnet Engel(!) på stans populäraste café säger väl det mesta. Den så kallade bokhandeln var också en upplevelse; så förfärad har jag inte varit sedan mitt besök i sci fi-bokhandeln för många år sedan (tilläggas skall väl då att jag fullkomligt avskyr sci fi och fantasy). Per Gessle och Mia Törnblom möter vitmålade möbler, hjärtan och en random utplacerad Underwood no. 5-skrivmaskin "bara för syns skull", är inte riktigt min kopp te.

Det var tänkt att jag skulle träffa C eller L i Stockholm, men båda var upptagna, så i stället för att gå runt med en 20-kilospackning i storstaden åkte jag direkt till Arlanda och hängde där i tre timmar. Hittade en väska som jag lämnade in i informationen. Det ångrar jag bittert eftersom den förmodligen innehöll värdesaker, men jag antar att den Elisabeth som tappat den kände sig lättad, och det kan jag väl bjuda på. Hade jag glömt min väska hade jag ju faktiskt också hellre sett att någon lämnat in i stället för att länsa den.

Till min stora fasa väger jag nu mer än för ett år sedan. Jag har alltså gått upp 10 kilo sedan jag vägde som minst i somras. Det blir 8 kilo sedan november. Midjemåttet har ökat med fem centimeter och baken likaså. Att umgås med människor är alltså mer än fördelar. Jag går nu på svältdiet i två veckor till påskledigheten, och sedan får vi se vad som händer. Så här kan jag i alla fall inte fortsätta se ut/leva. Jag har alldeles för många sommarkläder jag skulle ha kommit i i år (som var för små i fjol), men det är ju bara att glömma nu. Jag får åtminstone hoppas att jag lyckas komma i fjolårets sommarkläder, annars vet jag inte vad jag tar mig till. Att gå runt naken offentligt är inte heller min kopp te. Ja, som ni hör är det många tesorter jag inte gillar. Mest deprimerad blir jag dock av det faktum att jag inte kan spela in film, eftersom jag inte kan medverka framför kameran med denna vikt. Och med så många briljanta idéer som jag har just nu är det rentav en tragedi.


N utanför Begravningsbyrån med Baptistkyrkan mitt emot. Passande.


Fika på Mitt i Smeten (skall man bli äcklad eller frestad av ett sådant namn?). Liten taskigt designad semla med sur grädde för 22 v/s en hel gårdagens vaniljmunk med bagarsnor 20. Ni kan nog gissa vilken jag valde, jude som jag är. Det var det godaste jag nånsin tagit i min mun.


Mitt nya drömhus sedan Virkesvägen 14 i Bergby utanför Gävle såldes. Perfekta huset att leva och filma mordmysterier à Moln Över Hellesta i. Tydligen gick det att hitta kärleken i Smedjebacken. Vem kunde väl ana det!


Mitt andrahandsval, om den stora kärleken skulle visa sig vara falsk. Det är viktigt att vara garderad. Huset ligger intill det  andra, så jag behöver inte ta några långa kliv för att finna lyckan på nytt. Känns skönt för två korta stubben.


På promenad. Det kändes skönt att våren var på väg (såg asfalt för första gången sen oktober och fick god lust att ta fram solstolen), men tydligen dröjer det innan vi får se skymten av den här i norr. -20 igår, -13 idag. Det är inte klokt.


Nej, jag fotade faktiskt inte något mer än fika och hus. Detta är summeringen från mitt besök i Dalarna. Så rolig fotograf är jag; jag går ingenstans utan kamera men fotograferar aldrig någonting (just för att jag tycker det är alldeles för pinsamt). I stället är det bara min sköra väska som får ta stryk som går sönder varje gång något tyngre än ett busskort placeras i den.