Det spelar ingen roll att jag hatar att citera eftersom det får en att framstå som någon som saknar ord, och ord har jag alltid för många av. Jag lyckas bara inte få dem ur mig längre. Hur skall man älska nån som har älskat nån förut? är det mest aktuella som existerar just nu, och det upptar hela min vakna tid.

Det går inte en minut utan att jag tänker på sådant/sådana han gjort, erfarenheter han haft som jag aldrig kommer att få. Jag vet att vad jag än säger och vad jag än gör, så har han hört eller varit med om det förut - med någon annan. Hela min existens i hans liv är totalt överflödig och jag känner mig ovälkommen; det sista jag vill är att träffa någon av hans vänner och inkräkta på hans territorium, hans liv. Jag är ointressant, har ingenting där att göra, ingenting att erbjuda - han har helt enkelt ingenting att hämta hos mig. Han har ju redan varit med om allt förut. Allt jag kan ge honom och allt vi gör tillsammans blir bara upprepningar för honom. Det gör mig gråtfärdig, och framför allt får det mig att skämmas: Jag har aldrig haft ett förhållande under mitt vuxna liv (två misslyckade distansrelationer i min tidiga tonår som båda slutade i bittert fiendeskap är allt jag har att skryta med), och allt jag gör med honom är nytt för mig, medan ingenting är nytt för honom (ingenting utom objektet som bytts ut, i detta fallet jag). Den glädje jag känner över att få vara och göra saker med honom suddas snabbt ut och övergår till värkande ångest och skam när jag kommer på mig själv bli barnsligt förtjust över saker han gjort otaliga gånger med flera andra människor. Människor som vare sig är vettiga eller avundsvärda, men som samtliga gjort mycket mer än jag. Vi kan vara glada tillsammans, men vår glädje kommer aldrig att bli delad eftersom den ligger på så enormt olika plan, och det gör mig ledsen eftersom saker hade kunnat vara bra om det inte var för de demoner som ständigt talar om för mig hur värdelös och ersättbar jag är. Jag vill inte ha det så - jag orkar inte ha det så - men kommer inte ifrån det.

I stället för att glädjas åt vad jag har (någon som säger sig tycka om mig), gråter jag över sådant som varit. Sådant han varit med om och inte jag. Somliga blir svartsjuka; jag får mindervärdskomplex, hänger mig fast och ältar in i det oändliga. Svartsjuka orsakas av att saker är föränderliga, medan min ångest kommer ur något som inte går att ändra. Det är just det som plågar mig. Jag kan finna mig i saker som äcklar mig, men kan aldrig komma ifrån att han varit förlovad och sambo (d.v.s. en nästan gift man) och den enda romantiska dröm jag haft är för evigt krossad, ty jag kommer aldrig bli något mer än "den nya kvinnan". Jag har inga fantasier om att erövra en oskuld och att människor (läs: alla utom jag - det finns ingen anledning till att någon någonsin, någonstans, skulle ha älskat mig) har ex har jag inga problem att acceptera, men att ha "tagit över" någon som varit nära att bli någons äkta make, hörde verkligen inte till min bild av hur kärleken skulle se ut. Att veta att det funnits någon som varit av en så mycket större betydelse än vad man själv nånsin kommer bli, tär på mig och får mig att ifrågasätta vad meningen med att vi över huvud taget träffas är, när saker uppenbarligen varit mycket bättre. (Andra saker får mig att ifrågasätta om vi över huvud taget passar ihop, och jag slits mellan att tycka att det är fruktansvärt bara att tänka tanken och att faktiskt undra om det inte är så det är: Han äter kött, jag är vegetarian; han tycks inte ha ett politiskt intresse, jag har det; han är en popkille i själen, jag hatar pop av hela mitt hjärta; han hånar reggaemusik, jag gillar det; han har levt loppan i Stockholm, jag har levt i princip isolerad i mitt hem i Norrbotten; han skulle nöja sig med en fika - behöver jag säga att jag hatar att "ta en fika"? - och konstutställning så vore hans dag gjord, jag behöver betydligt mer för att bli tillfredsställd. Han äcklas dessutom av feta men verkar trots det inte ha greppat att det är just det jag är - fet! Jag vet att han skulle känna sig mer bekväm med en nätt 50-kilostjej han kan lyfta upp och känna sig stor och stark i sällskap med, snarare än att vara med någon som väger lika mycket som han själv. Vi uppskattar inte samma samtalsämnen då han drar sig från att prata om allt som känns jobbigt medan jag vill ventilera mig. Vi delar varken humor eller kulturell smak, och kommer således aldrig att kunna gå varken på fest eller andra tillställningar ihop och göra båda nöjda. Och så fortsätter det... Ändå känns det som att jag kan ha överseende med det, eftersom jag tycker så mycket om att vara med honom. Frågan är: Räcker det?)

Att vi "inte lever på 1940-talet" som jag fått höra ett antal gånger och att man skall leva i nuet kan jag förvisso hålla med om. Det är nuläget som är det huvudsakliga, men vad hjälper det mig när att jag är en kvinna i mängden är ett faktum? Tårarna kommer inte ta slut bara för att jag intalar mig att rycka upp mig och lägga ned det destruktiva tänkande som enbart får mig att må sämre och slukar energi från båda som ett dåligt ouppladdningsbart batteri. Jag önskar att jag kunde eftersom det egentligen inte finns så mycket att tala om; det verkar bara finnas två vägar ut om jag inte lyckas komma från detta. Den ena är att bita ihop och dödas inifrån, den andra att gå skilda vägar och dödas inifrån. Väg två är egentligen inte ett alternativ eftersom jag vill vara med honom. Jag längtar tills vi ses på söndag (trots att jag kommer vara skamsen eftersom han vet hur jag känner; det kanske är dumt av mig att tala ut om sådana saker - ibland är det bättre att bara hålla allt inom sig för att slippa göra bort sig totalt och framstå som mentalt handikappad), men min ångest kommer inte att gå upp i rök för att någon kallar mig en besatt drömmare med stenåldersvärderingar. Jag tycks komma att dö inifrån oavsett, och just nu spelar det kanske inte någon roll. Jag ser ändå ingen anledning till att leva när man aldrig någonsin tillåts må bra. Rösten i huvudet påminner en ständigt om det dåliga och tystnar aldrig.

Jag tänker oftare på hans f.d. partners, än vad jag tänker på oss. Det förflutna slår ut nuet och alla eventuella tankar om framtiden. Tanken att det ens skulle finnas ett oss (fast det ändå/det har bara gått fem månader) vågar jag inte ens tänka. Det känns alldeles för skrämmande och eftersom hela mitt liv varit en enda lång besvikelse kantad av ensamhet och sorg, råder inga tvivel om att detta kommer sluta på samma vis. Det är väl klart som fan att jag inte skall få till det. Blotta tanken är ju absurd! Är det något jag har erfarenhet av är det att vara obetydlig. Det är knappast någon skillnad den här gången heller, och det är bara så jävla sorgligt.

Jag känner mig oerhört fånig som hakar upp mig på sådana saker, eftersom jag vet att jag är den enda som tänker i dessa banor. Sedan blir jag förbannad och undrar varför i helvete jag alltid skall vara den som tvingas acceptera allt, bara för att "det är sånt folk gör". Folk förlovar sig gång på gång, folk dejtar, folk drar hem folk från krogen och knullar upp främlingar, folk är odrägliga och promiskuösa och eftersom folk gör sånt måste den minimala skara som inte fungerar på samma vis acceptera det med ett leende. "I helvete heller!" Sedan övergår ilskan återigen till sorg eftersom jag vet att det måste vara mig det är fel på, som inte kan hänga med i dagens vilda svängar, och det är då ett seriöst självmordsövervägande görs, som inte blir av när jag för en kort stund tänker på hur fina saker skulle kunna vara men självklart inte är. I mitt huvud finns det tydligen endast plats för kaos och mörker. Lycka och kärlek är två ting jag inte kan beskriva eftersom jag aldrig fått erfara dem, och skulle jag vara i närheten av någotdera blir jag livrädd eftersom jag vet hur förgängliga de är och att jag inte kan hantera dem. Och givetvis; att jag inte förtjänar dem.