Det tog ett tag, men nu är även jag en modern människa med telefon på sin ädla jungfrukammare. Det enda som fattas är att samtalen skall börja trilla in från om inte annat ett håll och en kant, från någon som tagit förnuftet till fånga och tagit reda på min himmelska existens. Man kan ju tycka att det skulle vara ett privilegium i sig bara att få ringa till och höra någon svara i en äkta candlestickreplika, men dagens människor fungerar inte som de gjorde på min tid. Nu är det kvicka kameror, personliga ringsignaler som inte är i midifil och ett väldans blinkande, blippande och bloppande som gäller. Gammal hederlig robust stil förstår de sig inte på att uppskatta.

Jungfrukammaren är förhoppningsvis iordninggjord innan veckoslutet, men med tanke på att jag slarvat bort de senaste dagarna såpass är det inget löfte. Jag hoppas på att återfå rutinerna något för skrivandets skull, som jag måste trampa igång av flertalet orsaker, när min syster kommer hem på onsdag. Inte nog med att jag förlorar mitt språk, jag har beslutat mig för att göra en bok som projektarbete (att välja något som känns engagerande är hopplöst då det inte existerar något som engagerar mig det minsta, och att det dessutom är en hel hop arbete kring det hela, att det minsann inte bara räcker med att krafsa ihop 100 sidor skräp på ordfattig ungdomssvenska utan att det enda som räknas är arbetet runt omkring och att bokens duglighet är det minst viktiga, försvårar det), men vad ämnet skall vara grubblar jag fortfarande över. Det är då inte fiktiva romaner vi talar om, jag har alldeles för litet tålamod och information för det, utan snarare lyrik som brukade vara min kopp te.