Jag avundas dem som kan hålla humöret upp en hel dag, eller för all del en hel timme. Själv har jag aldrig lyckats med det första, inte ens som ensiffring med sockervadd i håret. Jag var barnsligt glad i torsdags och längtade allt eftersom svetten rann från den stekande solen allt mer till morgondagen. Jag gillade till och med vad jag såg i lägenheten, och att Lulebo tapetserar om i köket som kompensation för sopvatten på de rackliga skåpdörrarna var fantastiskt, eftersom vi med största sannolikhet inte hade orkat med det utan nöjt oss. Det plötsliga öregnet kombinerat med åska som gjorde Luleåkalasets besökare besvikna gjorde det bara bättre; jag kände att gud var på min sida den här dagen. Inte minst då jag fick välja ut kläder till ett värde av 850 kronor till M som jag sedan också fick betala (d.v.s. det jag var skyldig honom). Kritstrecksrandig väst, tre skjortor och en slipover. En mycket god affär då han får maximal stil för pengarna och jag i min tur något att vila ögonen på (ingen kan väl ha undgått min kritstrecksfetisch vid det här laget). Dessvärre vägrade han hatt med rädsla för att tas för en So you think you can dance-deltagare som gör misslyckade försök att i sin tur tas för en gängmedlem från 30-talet men slutar upp sliskig. Jag förstod hans dilemma och kom över det.

Jag var förväntansfull och trots att jag vet att saker aldrig håller i sig kändes det bra, men som alltid vad gäller mig är allt utom ångesten tillfällig. Jag svängde förbi COOP på vägen hem för att hämta ut den nya kamera jag köpt och resultatet var värre än jag någonsin kunde föreställa mig. Alla skavanker togs fram. Varenda por och ens skrovliga yta framhävdes in i minsta detalj. 3200 kronor kastade direkt i den gyttjiga sjön. Pengarna kändes dock som det minst viktiga - en bra kamera som denna kan alltid säljas till någon fotointresserad eller amatörer som häller vatten över huvudet (läs; mina föräldrar) - att se mig själv utifrån är ren tortyr, och jag börjar återigen att gråta bara av att skriva det. Hur skall jag kunna bli skådespelare med sådan hy, som besitter allt andra inte räds för att säga att de äcklas av (vidgade porer, klart synbar asymmetri, medfödda ringar under ögonen)? Varje gång de säger det är det ett slag rätt i mitt deformerade ansikte. Jag fick en ångestattack och grät oavbrutet hela kvällen. Klösandes mig själv i det flottiga nyllet kunde jag bara upprepa en enda sak: "VARFÖR ÄR JAG SÅ JÄVLA FUL?" Jag vet att jag ömkar, men det känns bara så orättvist att alla tänkbara dåliga drag har samlats på en och samma människa. Jag är ett vandrande varningsexempel på hur man inte skall se ut om man på några villkor vill kunna finna lycka. Är det en slump eller finns det en mening i mitt ständiga lidande?

På fredagen var det dags och just efter lunchtid stod de flesta möbler redan på plats. Nu är flytten med andra ord avklarad och trots att vi bara bott där ett dygn ser det redan hemtrevligt ut - det enda som fattas är litet växter och övrigt tjusigt småplock. Dock känns det fortfarande som att man bara är på besök hos någon som låst in sig på toa misstänkt länge och snart skall bege sig - det kändes inte alls speciellt bra att ligga och titta på inspelade VHS-kassetter, men det kanske kommer. Tyvärr har jag ju som sagt ingen kamera att visa resultatet med, men jag fortsätter min jakt på en sådan var jag kan fotografera mig själv och blixtlöst utan att drabbas av nervsammanbrott.

Datorn är kvar på Örnäset än så länge varför det inte blir mycket till bloggande på ett tag men desto mer packande. Det absolut tråkigaste är att packa kläder: Jag viker dem inte utan trycker vårdslöst ner dem i kartongen i hopp om att så mycket som möjligt skall få plats och vill inte ens behålla hälften av dem. Hädanefter skall jag inte köpa något bara för att ha utan när jag ser något som jag kommer ha. Jag är en sådan som sliter ut mina favoiter tills de går sönder och sedan desperat letar efter nya utan framgång. Gäller detsamma för relationer, tro?