Igår var jag, M och A på Storheden och fyndade litet (bl.a. en fantastisk brun damhatt med flor för 75 kronor, en film ur en serie barnsagor jag växte upp med samt en liten charmant spegel med guldram att ha på väggen; A köpte en ej fungerande SodaStream från 1978 för 30 kronor efter att ha bytt ut prislappen och M upprördes i vanlig ordning över kortavgiften som togs ut för den psykopatiska halvmåne med rött läppstift och stirrande ögon han köpte), för att sedan äta grisig tacomåltid (jag älskar då köttskallar känner till att vegetariskt varken behöver vara äckligt eller nyttigt; jag hade knappast vägt det jag gör om så varit fallet även om det nu snarare beror på mitt sockerberoende än att jag gillar mat, för det gör jag inte). Detta innebar att jag missade SD-mötet i stan var polisen hade fört bort ett 20-tal personer och kört ut dem mot stans utkanter. Ett flertal bekanta blev bortförda, däribland även barn och fullvuxna 50+. Vems sida lagen står på och håller om ryggen är väl ganska uppenbart. I en demokrati skall alla ha rätt att säga sitt, säger de och påstår att vi inte kan respektera denna. Vänta litet, vilken demokrati talar de om? I en demokrati skall alla ha rätt att säga sitt - och det var just det som gjordes då polisen "kom till undsättning".

I morgon har jag bott i 81,5 kvadratstrean i en veckas tid (men endast besökt sophuset en gång och tvättstugan inte en enda; i stället har jag tvättat de gånger jag varit "hem" och bråkat/beklagat mig). Min dator är på inlämning och jag fortsätter att be för att det inte skall vara hårddisken som kraschat, vilket då innebär att 3,5 år av mitt liv samt de filer jag tidigare lyckats rädda från åren innan det är borta för alltid. Det känns minst sagt ironiskt att något sådant skall ske just nu, när jag för en gångs skull behöver eländesapparaten och när mitt liv är på väg att ta en mindre vändning (känslorna består dock och med det blir det ganska uppenbart att vändningen varit till det negativa, ty räkningar och surströmmingsätande grannar vilket likväl sätter sig i vår toalett på det, är ingenting att se fram emot). Är det meningen att det gamla skall ut? Att behöva radera hela sitt liv känns litet väl drastiskt med tanke på hur många situationer jag redan förträngt, men om det händer kommer jag åtminstone att intala mig själv att det nu är dags att börja om på nytt - helt och hållet. Synd bara att ens katts bebisbilder och de få upplyftande stunder som funnits måste ta skada för det. "Synd bara"? Vem försöker jag lura med så milda uttryck? Min separationsångest är enorm.

Nu sitter jag vid en laptop med blå skärm som förvränger såväl text som bild och kan inte för allt i världen lära mig tekniken att styra utan mus, eller skriva på ett platt tangentbord. Jag måste spara inlägget i utkastet varannan mening därför att det inte lär dröja tills jag råkar ta ner samtliga fönster. Nästa torsdag skall jag infinna mig på vuxenutbildningen och har jag inte fått tillbaka min dator då och hunnit installera om alla program lär det ta hus i helvete, sannerligen. Att det vankas inflyttningsfest på lördag och den enda musikkälla vi har är den här datorn är inget glädjebesked. Å andra sidan, med det lär åtminstone inte grannarna kunna klaga. Hör av er ifall ni önskar komma. (Det är dock endast inbjudningar som gäller och inte OK att ta med oinbjudna.) Och nej, inflyttningsgåvor är inte ett krav (men inte heller ovälkomna).

Att min nya kamera inte vill sig utan blixt är ännu en sorglig saga (och eftersom jag är extremt perfektionistisk vad gäller bilder som får och inte får läggas upp gör det ont att visa sådana som absolut inte gör något rättvisa). Faktum är att allt utom inredningen känns sorgligt nu. Man kan omöjligt tro att lägenheten endast varit bebodd i sex dagar, snarare sex veckor. Det enda som tyder på att vi är nyinflyttade är avsaknaden av duschtillbehör i badrummet och mitt rum som fortfarande ser ut som ett flyttkartongnedslag. Jag har inte packat upp någonting, och de enda möbler jag äger är en 80 centimeter bred säng, en blomlåda och ett svartmålat skrivbord utan tillhörande stol. Så kommer det också antagligen att se ut till och med nästa augusti. Jag kunde nämligen inte bry mig mindre om mitt eget rum. Jag hatar det och när jag i min ilska skall stänga in mig själv kommer det att bli till min sambos i dagsljus rosa rum jag stampar, vilket är en tämligen lustig syn då det är denne jag alltid lyckas bli ilsk på. Jag känner på mig att ett gnälligt "varför är du så elak?" kommer att bli en återkommande fras i detta hem. Hur skulle det inte kunna bli det? Jag bor ju här. Och nu skall jag gå och lägga mig och till 100% somna framför ännu ett sönderspelat Simpsonsavsnitt i traditionsenlig anda.

Uppdatering 14:00: Min far ringde precis med det ljuvaste av besked: Det var nätverket det var fel på, ingenting hade kraschat. 740 kronor fattigare kan jag pusta ut, och idag får jag min dator så att jag kan börja rensa upp i den, återgå till att redigera bilder, skriva ointressanta blogginlägg, ladda hem musik och betala mina skolböcker. Det vill säga så fort vi skaffat de nödvändigheter jag inte vet vad de heter eller är till för som krävs för ett fungerande internet. Tack! Det skall firas med en cigarett innan jag åker och hämtar skrället. Sömnen får vänta.