Min mormor dog idag. Efter att ha halkat ner på golvet under fikat i måndags fick hon åka med helikopter till Umeå för operation och kunde inte väckas därefter. Det var en bristning på aortan och ena hjärtklaffen ur funktion som tog hennes liv 70 år gammal. Efter att ha bott som grannar med ett hus avstånd i nästan 21 år har man på gott och ont haft mycket med varandra att göra (det var alltid till henne jag gick för att färga mitt hår) och detta skapar ett stort tomrum i en. Jag önskar att vi hade pratat mer om gamla tider i stället för att ligga i konflikter. Jag önskar att hon hade fått se sina barnbarn lyckas i stället för att se på dem som lesbianen och det svarta fåret. Hon ville se mig inleda en karriär en dag och rädda Sverige undan den horribla filmscenen, men det kommer inte att hända nu. Hon fick aldrig se en genomföra någonting och inte ens besöka min nya lägenhet delvis inredd med saker från hennes skåp utan fick dö ensam i en sal i Umeå utan vetskap om vad hon gjorde där. Man hann inte ens hälsa på henne för att ta farväl.

Det var fem ynkliga minuter efter att min sambo åkt till Kallax för att sedan bege sig vidare till Ibiza som min mor ringde och berättade detta. Jag hade precis gastat ett "adjö" från balkongen och vikt ihop pizzakartongen (Luleå Special minus lövbiff) då telefonen vibrerade till. Ur ren egoistisk synvinkel känns även det jobbigt då jag kommer att vara här ensam en dryg vecka med ännu en börda att bära samtidigt som inskrivningen på komvux och min jakt på 550 poäng innan den 12 december(!) sker i morgon bitti. Det var nog så jobbigt att tänka på innan, vad är det inte nu? Jag kommer inte att sova i natt, det är ett som är säkert. Det är först när jag skriver detta det egentligen börjar gå upp för mig att det som fasades nu är sanning. Sista gången jag såg henne var söndag kväll när min far skjutsade hem mig till Hertsön efter att jag varit och hämtat ett par saker inför stockholmsresan (vilken jag senare avbröt; skriver mer om detta en annan dag). Hon vinkade och av gammal vana lät jag i sann svarta fåret-anda bli och min far fick stå för hälsandet tillbaka. Inga konstigheter i det. Jag skulle gå och hälsa på henne någon dag och höra om hon eventuellt kunde hjälpa oss att sy upp gardinerna till vardagsrummet. Nu kommer hon varken att kunna göra det eller skriva något i den blogg jag hjälpte henne att starta. Årets Konst i det gröna-arrangemang blev det sista hon medverkade i.

Jag hatar tanken på att en vidrig barnfamilj snart kommer att flytta in i det hus som bebotts av Petterssons sedan 1973, som min morfar nu tvingas flytta ifrån p.g.a. bristande ork, och fortsätta sina liv som om ingenting skett där innan dem. Jag kommer inte att kunna gå in i det hus vi ständigt rände i som barn, för snart tillhör det någon annan och vi är inte längre berättigade inträde, trots att det inte ens ligger 20 meter från vår egen villa. Daisy kommer att fortsätta styra en dit då hon är ute och promenerar i sele. Jag gråter inte, men det känns tungt. Mycket tungt, mest för att jag vet hur mycket jobb som följer och hur svårt det kommer bli för de kvarlevande, i synnerhet min morfar som grät såpass att han inte kunde prata, som varit sjuk i cancer och redan givit upp, som trots sina åsikter gällande mångt och mycket ändå var snäll och gått från korpulent pensionär till avmagrad kråka väntandes på slutet (samt för min mor, som inte har någon annan vän än sin assistent och sin mamma). Man kan höra hans steg släpa mot marken då han går på sin gård. Jag tror alla var övertygade om att det var han som skulle avlida först då hon alltid varit envis som få med en sjuhelvetes viljestyrka trots offerrollen hon gärna satte sig i, men vägarna är outgrundliga och jag vill förstå dem litet bättre: Varför blev hon först ut?

Vila i frid, Hedvig Gusti Elaine (Lundborg) Pettersson (12 mars 1938 - 13 augusti 2008)