Jag vet inte hur jag skall klara detta (hur skall jag klara detta?). Jag har minst sagt tagit mig an ett tjog hinkar att balansera med på huvudet och kommer inte hinna läsa så mycket som jag önskat när man inser hur mycket det faktiskt är (bara psykologin idag kändes som ett heltidsprojekt för mig som inte är van att plugga, som faktiskt aldrig gjort det förut), men man vet aldrig vad som händer, så jag skall inte gräva ner mig p.g.a. det nu. Jag må vara på mitt 22:a år då, men det är sannerligen ingen ålder och inget fel i att vänta tills man är 22 på sitt 23:e år med att börja på folkhögskola (ytterst få fortsätter direkt efter gymnasiet och i och med att jag slutade först i våras måste jag vid dessa tillfällen se mig som 89:a och inte 87:a i och med att det är med dem jag gått - jag känner faktiskt inte en enda människa av min egen årgång idag). Man kanske trivs så bra i lägenheten om ett år (och trivs gör jag fastän jag klagar; jag kommer inte över hur tjusigt vardagsrummet är, hur bra det är att vi ser in till grannarna men inte de till oss, och jag längtar tills de nya exklusiva tapeterna i köket sätts upp, vilket säkert lär dröja närmare ett år) att man inte känner oss redo för att lämna den än, utan hellre stannar kvar ett år till i Luleå var man har tryggheten och jobbar? Eller så kommer man helt enkelt inte ens in på de utbildningar man söker till. Nåväl, det har jag lovat mig själv att inte börja grubbla på förrän i april. Det är åtta månader kvar, så nu får jag ta dessa åtta som de kommer och göra mitt bästa för att sätta upp en slags hållbar studieteknik. Kan de kan jag?

Håhå. Det räcker med att läsa det jag nu skrivit för att förstå varför jag aldrig kommer någon vart. Jag reflekterar inte ens över hur besatt jag är av mina negativa tankegångar vilka suger musten ur mig. Jag sätter käppar i hjulet innan det ens börjat rulla. Jag ger upp innan jag ens hunnit ge, men vi borde alla lyssna på Ronny Erikssons visa ord: "Det är aldrig för sent att ge upp." Jag har ju faktiskt hela livet på mig att göra det. Nu rullar vi! (Jag är ju bra på sådant. Lägger man mig intill en steppande poliosjuk transvestit med anorexi på kullen bakom huset kommer jag utan tvekan ned fortast - ett försprång jag lär behöva då jag måste skynda mig in och låsa dörren om mig.)

I vilket fall fick jag förutom enorm stress, irritation över hur läraren beskrev borderline, ångest över hur ful och ofräsch jag var i jämförelse med de andra blonderade damerna i rummet och en rejäl hostattack på lektionen en fin komplimang av en ryska, 30-nånting, med blå ögonskugga som efter att frågat mig huruvida man stavar byta byta eller bjuta sade att hon sett mig på bussen flera gånger, och tänkt att jag inte kunde vara svensk eftersom svenska kvinnor inte har så mycket stil. Det kändes skönt att höra när jag med röda rinnande ögon, flottigt okammat hår som tvinnat ihop sig till långa kycklinggula ölkorvar, sneakers och för små mjukisbyxor svept min nionde plastmugg vatten för att hålla ytterligare rethosta borta. Stil i alla lägen? Ja, ni hör ju själva!

Var senare på eftermiddagen på stan med S och C trots sjukdom och feber som får mig att svettas mer än en rektor i klimakteriet, och träffade E på bussen hem. Jag tycker om att prata om sådant som flytt, och vi bestämde oss att höras av någon gång så att Masjävlar (i.e. "den andra teatergruppen") kan komma över på finmiddag till lägenheten. Jag finner det lustigt hur finmiddagar alltid lyckas spåra ut till något oerhört oelegant var drycken blir viktigare än middagen, men jag gillar det. Jag är ändå inte den som är helt bekväm i att smaska i mig föda bland folk. (Mat = ångest, ångest = privat. Svårare än så är det inte.)

Nu dröjer det till och med måndag med skolan. Jag tänker avsätta resten av veckan åt ren lättja, för därefter lär jag väl knappast ha tid för annat. I morgon: Buffé med S (jag kan behöva något starkt som öppnar upp mina öppningar), köpa en tröja, gå ut med kartonger (soprummet luktar så illa att jag hellre behåller dem under bänken). Torsdag-söndag: "Cheaters" på Zone Reality, lösviktsgodis i mängder vilket jag kompenserar genom att gå den långa sträckan från hållplatsen till komvux när jag blivit frisk (det är 1,5 kilometer enligt Eniros karta och ja, det är långt att gå när det regnar, man är på väg till en lektion, har högklackat och fobi för att bli andfådd offentligt)? Oj, vilken lättja!

Uppdatering 02:30: Det är tydligen aldrig för sent att gå och lägga sig heller.