IG:n, vurpor och bilolyckor

Jag hatar att jag alltid drabbas av blackouter då det kommer till skrivningar. Fast jag suttit och nött ämnet minuten tidigare går det inte in utan försvinner i samma takt som jag övergår till att börja läsa en ny rad (jag läser väldigt snabbt). Provet idag var inget undantag och fast jag hade planerat att göra tre moment fick jag nöja mig med två, där samtliga svar lär ha blivit hopblandade och felaktiga. Jag skrev färdigt det på en kvart och har nu en vecka på mig att göra tre uppgifter i NK:n, tre i engelskan och två i svenskan varför det säger sig själv att jag inte kommer hinna färdigt förstnämnt i år. Kanske kan jag lämna in labbrapporterna i början av nästa termin och få mitt betyg medsamma då, så behöver jag inte oroa mig över att det skulle stjäla någon tid från övriga ämnen (vilka har blivit väldigt många som inte kommer att ge många poäng men dessvärre måste göras)?


Tidigare under kvällen var jag och min far med om en påkörning bakifrån då vi var på väg hem till mig. Som tur var verkade inte bilen ha tagit skada, men smällen var tillräcklig för att ens skalle skulle slå bakut varför huvudet har snurrat i ett par timmar nu. Jag som aldrig varit med om något sådant förut blev väldigt skärrad och gav i vanlig ordning ifrån mig ett dödsskrik då bältet plötsligt spändes åt och trodde att det berodde på halkan som resulterade i en tvärnit. Nu vet jag skillnaden och är en tråkig erfarenhet rikare.

På tal om halka gjorde jag min första vurpa för vintern i onsdags, men det är aldrig så pinsamt som man föreställer sig, just för att man väl liggandes på marken lämnar sin kropp för en stund och inte är medveten om att man tippat omkull först efter någon sekund. Det tar ett tag för hjärnan att koppla vad som hänt, och då är det redan för sent att börja skämmas eftersom först ut blir att kontrollera så att man inte slagit hål på strumpbyxorna då att gå genom stan med stora hål på benen vore det värsta av allt. Nummer två blir att borsta av sig snön innan den hinner smälta så att man inte blir tagen för inkontinent, och vid det laget är man redan halvvägs mot sitt mål.

Det jobbigaste är ju faktiskt frågan hur man själv skall reagera. Det är svårt att hålla inställningen "det är sånt som händer" när det väl händer: Skall man visa sin irritation öppet och börja svära, skratta litet försynt eller resa sig upp och fortsätta som ingenting? Det näst jobbigaste är tanken på att man vet att andra i samma stund tänker på hur de skall reagera, egocentrerade som vi är: "O, nej, någon halkade! Vad gör jag? Skall jag låtsas som om det regnar eller fråga hur det gick?" Hur reagerar ni då detta scenario inträffar? För att iaktta en främling göra en vurpa vintertid är något alla gjort.

Jag skall inte sticka under stol med att jag själv tillhör skaran som mår dåligt å deras vägnar. Inte för att jag finner det lustigt utan för att jag har så lätt för att sätta mig in i situationen. Är man två är sådant roligt, men går man ensam är det onekligen genant (även om det såklart inte borde vara det). I nio av tio fall (ursäkta den oundvikliga ordvitsen) reagerar jag inte över huvud taget, bara för att göra det litet lättare för den som halkat. Problemet med det är ju att personen vet att man vet. Dock finns det självklart undantag. Om det är en gammal människa skall det mycket kyla till för att ignorera det, men när en ungdom med största sannolikhet inte gjort sig illa känns det onödigt att uppmärksamma eftersom denne säkert skäms.

(För övrigt är det där ett bra knep för att ta reda på om någon man haft grisögonen på är värd att ha några höga tankar om. Som Blondincilla skulle ha sagt: "Så nu är det bara att halka, flickor, så får ni se om den där läckerbiten på busshållplatsen är en prins eller en groda!")

Halka lugnt! Glöm inte broddarna!
/Din förtidstant i bloggosfären

Plugga är sjukt jobbigt...



Hoppas det gick bra fast du fick en vurpa iaf :)

Alltid lika pinsamt det där när man vurpar. Och speciellt om det skulle ske inför nån man spanat på. Då känns det som att all tid man spenderat åt att fjolla sig är förgäves när man ligger där som en strandad val.

Och det är minst lika pinsamt när man ser andra göra det också. Då börjar jag rent spontant garva för att sedan komma på mig själv med att det är elakt och försöker kväva skrattet. :D

Emma: Ja, det är rentav helvetiskt. Förstår inte de som frivilligt läser vidare - var får de orken från? Och jodå, det var bara min stolthet som gick förlorad för någon sekund. Den har jag dock inte så mycket kvar av sedan tidigare så det är lugnt. :)



Anna: Fast om personen inte frågar hur det gick vet du ju att den inte är intresserad tillbaka och är därmed inte värd att ödsla någon tid på. Å andra sidan är det aldrig roligt att visa sig mänsklig inför sådana man gärna vill förbli ett mysterium för. Å andra sidan igen, orka spela svår inför någon man i sitt huvud redan planerat sitt fantasibröllop med. :D Haha, jag har förstått att folk tycker sådant är kul. Jag skrattar åt många pinsamheter och sådant folk inte ens förstår är pinsamt, fast inte när folk gör sig illa. Det tycker jag bara är hemskt.

gå till läkaren och kolla så att du inte fått någon wiplashskada eller något efter krocken

Jag hoppas ditt huvud känns bättre nu, annars är det nog ingen dum idé att ta en tur förbi vårdcentralen/akuten.



Senaste gången jag kan minnas att jag vurpare så gick jag genom stadsparken och låg plötsligt på rygg efter att ha halkat på en isfläck. Jag hann inte ens tänka på smärta eller att eventuellt skämmas ihjäl om någon råkat se mig, utan jag slet upp väskan för att kontrollera att min nyinköpta parfym (för ca 650 kr) inte hade gått sönder ;)

Anna: Det behövs inte, så allvarligt var det inte (tur nog). Det var bara en liten smäll ovanpå huvudet.



Gråpyre: Ja, det är bättre nu när man fått sova på saken. Och det tycker jag låter som en bra inställning, för att skämmas över sådant är ju bra löjligt när det finns viktigare saker att bry sig om. Som att en själv, ens strumpa eller parfym inte är skadad. Det var det jag tänkte igår när vi blev påkörda ("bara min tavla i baksätet inte gått sönder!", inte "bara bilen är hel!"). Vilken parfym var det? :D

Jag har halkat och gjort vurpor mer än en gång och jag skäms lika mycket varje gång. Och varje gång blir jag lika irriterad över att ingen annan frågar om det gick bra etc.

Förvisso skulle jag själv inte fråga om det handlade om en ung person - däremot skulle jag fråga om det var en äldre dam/man. Fast inte om personen är märkbart berusad... fyllevurpa får man hantera själv.



Se där. Jag är lite hemsk också.



:)



(Om du har huvudvärk och mår illa idag så kan det handla om hjärnskakning. Hoppas att du mår bättre!)

Lina: De flesta har väl det tänket inpräntat här, att man skall låta var och en sköta sitt för allas bästa. Man kan ju inte förvänta sig att någon skall fråga hur det gick om man inte gör det själv. ;)



Fast vad är egentligen skillnaden på om en gammal dam halkat för att hon är berusad och har dålig balans och om hon bär högklackat? Båda fallen är ju självförvållade. Den ena är slav under alkoholen, den andra under fåfängan. Lika illa, i mina ögon.

När jag halkar så brukar jag alltid skratta hjärtligt åt mig själv. Jag brukar tänka på hur lustigt det måste verka för min omgivning att jag halkar, och sedan går omkring och skrattar högt. Då skrattar jag ännu mer.

När jag ser någon vurpa, eller nästan vurpa, är det första jag gör att dra efter andan. Sådär "HHHHHHUH!". Så jag är nästan mer pinsam än vurparoffret. Sedan tycker jag synd om personen, & efter det funderar jag på hur personen i fråga ska reagera. & jag hoppas varje gång att h*n ska se rädd ut & våga visa att det var läskigt. Men så är det aldrig. Folk bara reser sig upp & går som att inget hänt.

Fan, visa lite känslor!

Det var "Stella" by Stella McCartney. Jag hade förmodligen grinat om den hade gått sönder ;)