Är impulsiv och spontan synonymt med varandra? Enligt SAOL är de det. Enligt mig? Icke. Att vara impulsiv är något dåligt som lätt försätter en i trubbel, att vara spontan är att våga göra saker utan nojor och är något eftersträvansvärt.

Härom natten fick jag en idé som då kändes briljant, och spontan var den minst sagt. Jag anmälde mig till en tre veckor lång utbildning i sommar, först och främst som ett motiv till att gå ner i vikt eftersom den kommer kosta mig femsiffrigt och jag skulle aldrig tillåta mig att åka någonstans med nuvarande kroppsform (femton kilo skall skalas av för att jag skall släppa iväg mig och jag vet att det är fysiskt möjligt då jag har jag har nästan sju månader att dra ut det på, vilket gör det mycket realistiskt). Utan att ha något som motiverar en är det svårt att ta tag i saker och med ytterligare ett års komvuxstudier framför sig är det svårt att hitta ljusglimtar. I stället för tre veckor framför datorn, varför inte tre veckor utomlands och samtidigt få en utbildning och fin kräftlik bränna, även om det inte alls är inom det området man vill arbeta i framtiden?

Jag berättade om vad jag gjort för mina föräldrar som alltid är negativt inställda till allt jag får för mig att göra (som jag sedan aldrig gör av andra orsaker - läs: feghet), men denna gång verkade de inte ha något emot saken. Kanske inser de att jag börjar bli gammal och måste vidga mina vyer? Den enda som inte tycks förstå detta är min syster, som verkar vilja hindra mig in i det sista (som om jag inte är nog velig som det är). Jag sade senast igår att även om det skulle vara dötrist och jobbigt för egen del då jag kommer att känna mig gräsligt malplacerad, är det en erfarenhet och alla erfarenheter är värda att sträva efter, även de mindre bra. Jag vill hellre kunna säga när jag är 40 att det värsta jag gjorde i min ungdom var att åka utomlands på en utbildning jag inte har några som helst kunskaper i när jag var 21 ("det var varmt och jävligt, jag lärde mig ingenting och hade sönder allt jag tog i - gör inte samma misstag som jag!") än att säga att det värsta jag gjorde var att aldrig göra något. Det handlar bara om tre veckor som jag annars skulle tillbringa inomhus framför datorn med persiennerna nerdragna, precis som alla andra somrar (och vintrar).

Idag damp ett kuvert från skolan ner i brevlådan. Det som får mig att tveka litet är att första delbetalningen måste vara gjord innan årsskiftet och eftersom det är så lång tid kvar till avresa kan mycket hända (i  en normal människas liv d.v.s.). Vad gör jag exempelvis om Lil Jon eller Eminem gör ett sverigebesök? Eller om jag blir bjuden på min första och enda privata fest 2009? Det bästa är väl att hålla sig borta från nyheterna i vanlig ordning, så slipper man veta vad man går miste om.

Det andra som får mig att tveka och det som får mig att överväga att strunta i det helt är vädret (jag råkar avsky värme) i kombination med mitt utseende och att bilder tas under lektionstid. Övriga går runt i bikini medan jag inte visar armarna ovanför bågarna och ännu mindre benen ovanför vaderna. Jag vet helt enkelt inte vad jag skall ha på mig i sådan hetta utan att smälta i solen och göra det möjligt för andra att grädda plättar på min panna. Är det möjligt att kombinera solstränder med kläder på något sätt när man ser ut som jag gör, och fortfarande se ut att passa in något sånär? Jag försöker tänka mig tunna plagg som ändå täcker, men kommer inte på något som fortfarande ser OK ut. Det känns så nedrigt att jag skall behöva strunta i något för min fula kropps skull, men vad gör man när man vet att folk ser ner på en på grund av det? Till och med de som själva ser ut som om de knallat in i en vägg, ramlat och blivit överkörd av en lastbil. Självklart mår man dåligt.

Det minsta problemet är att jag skulle ha tråkigt och behöva skämmas över min okunskap, för det har och gör jag var jag än kommer. Jag läser om andras upplevelser och de verkar så lyckliga. Jag önskar att jag också kunna känna mig "taggad" som ungdomar idag alltid är, men jag vet ju att jag inte är som de, inte kommer passa in och dessutom tillhöra de äldre i gruppen. En röst inom mig säger att det är fel och att jag hör hemma här utan någonting, en annan att jag skall se det som ett socialt experiment och att jag är tillräckligt kompetent för att kunna anpassa mig och skratta åt det hela då tanken egentligen är väldigt absurd och mitt val så oväntat att det blir beundransvärt, för att sedan komma hem brunbränd och utslagen innan min tredje och sista termin på komvux börjar blott två dagar senare, efter att ha fått upptäcka en annan del av Livet.