Så var lägenheten bestämd. Efter att inte ha haft någon chans på våra drömlägen på Edeforsgatan 82/Storgatan 52 och gått igenom sex olika "läggor" i samma kvarter som denna, var nummer 22 (det är visst något med nummer två) den enda bostadsdugliga (den senast inspekterade hade racerbilar på väggarna, och även om jag gillar saker som går snabbare än jag; nej tack). Trots köket med sina blå tapeter med bård (hade det inte varit för den hade jag utan problem kunnat leva med dem eftersom man med litet fantasi kan föreställa sig färgen och mönstret i ett 40-talshem - kanske vänjer man sig, när man inrett ett i övrigt hemtrevligt kök och inser att det inte är så hemskt ändå?) och håligheter i golvet som döljs med bord är den inte fy skam, även om första intrycket inte var det bästa då man redan ställt in sig på hur hemsk nästa skulle vara efter de tidigare besvikelserna (se bild). Efter tio minuter inuti den ser man den ur ett annat ljus.

I augusti vankas med andra ord flytt om ingenting oväntat inträffar (vilket det aldrig annars gör, utom då det handlar om besvikelser). Jag är förvånad över att jag tagit ett såpass spontant beslut som jag gjort då vi inte talat seriöst om det förrän midsommar. Att vara samboende är ingenting jag tänkt på eller ens velat. Tvärtom. Jag är så gräsligt mån om mitt privatliv och har alltid menat att om jag så gifter mig med pompa och ståt skall jag förbli särbo för att kunna vidbehålla en viss distans, men med tanke på osäkerheten inför hur saker fungerar i verkligheten är det måhända en skön - och framför allt ekonomisk - start att bo ett tag och få blodad tand med någon annan.

Men allt eftersom tiden drar ihop sig ökar motståndet i tankarna, och mellan upphetsningen över hur spännande det skall bli att inhandla ditt och datt, hur fantastiskt det kommer vara att ha en egen balkong att sitta på om kvällarna innan snön börjar falla kommer en annan del av mig fram - kanske den insjuknade delen som inte hör hemma hos mig egentligen, eller bara den realistiska - och den låter något i stil med vad som följer:

Så meningslöst att betala gigantiska summor för inredning följt av tusentals kronor varje månad för en lägenhet ingen ändå kommer för att besöka en i. Så meningslöst att göra adressändring för tio ynkliga månader när jag ändå inte får annat än räkningar i brevlådan. Så meningslöst att besluta sig för att bli sambo när kompromisser är det värsta jag vet: Fastän jag säger att något är OK med mig skall gudarna veta att det inte alls är OK när jag tror mig dö inombords över småsaker. Jag vill bara ge sken av att vara öppnare än jag egentligen är eftersom jag vet att det är en dålig egenskap i andras ögon.
Jag avskyr att ta med mig människor in i min vardag. Jag kan inte ens gå på toaletten då det vankas besök - hur skall jag kunna hålla mig i närmare ett år? Jag kommer att känna mig som en gäst i mitt eget hem. En högst obekväm (och nödig) gäst som tar emot andra gäster jag inte känner. Och det finns ingenting som är så ensamt som att vara ensam fast man befinner sig mitt bland andra.
Jag mår illa av tanken på att behöva erkänna mina ovanor för någon annan, hur äckligt besatt jag är av saker och kanske värst av allt; att tvingas vänja mig vid att behöva visa mig totalt osminkad i dagsljus. En bild rivs ned och en annan byggs upp och det är anledning nog för mig att vilja dra mig ur innan min sambo gör det. Tids nog kommer han att tröttna, inse vilket fatalt misstag han gjort. Han kommer att börja distansera sig från och pika mig tills jag känner mig riktigt sårad och utstött och inte klarar av mer. Jag flyttar, men är vid denna tidpunkt inte längre välkommen tillbaka till föräldrahemmet och står i stället bostadslös. - Men jag kan ju inte sitta fast här resten av mitt liv? Jag varken kan eller vill göra det. Jag vet ärligt talat inte om jag vill göra någonting när allt jag gör känns fel och livet ändå inte tycks vilja veta av mig.

Det enda positiva är att jag äntligen slipper min familj som jag velat undkomma i åratal men med tiden accepterat för att jag inte orkar gräla mer. Jag slipper höra den verkliga haggans skrik, hur deras sängkammardörr låses och sängen börjar knarra om nätterna. Jag kan omöjligt hetsäta då jag hatar att tugga och svälja inför andra och kan inte på minst tio kilo köpa hem saker såsom socker och godis. Nattliga bak är med andra ord otänkbart varför viktökningen slutar här. Det kostar dessutom inte mer att dela på en stor trerumslägenhet än att bo själv i en normal enrummare, vilket ger en två rum och kök till priset av ett. Det positiva överväger i längden det negativa med hästlängder, men jag kan ändå inte undgå kalla fötter man skulle göra bäst i att amputera. Hata mitt liv kommer jag att göra oavsett var jag befinner mig - det kommer bara att kosta ett antal tusenlappar mer varje månad att göra nu.

Är detta en glädjens eller sorgens dag? Måste det vara någotdera? Jag vet bara att det är en dag som måste komma, och att det måste skaffas en dammsugare ganska snart.