Loneliness is an emotional state in which a person or animal experiences a powerful feeling of emptiness and isolation. Loneliness is more than the feeling of wanting company or wanting to do something with another person. Loneliness is a feeling of being cut off, disconnected and alienated from other people. The lonely person may find it difficult or even impossible to have any form of meaningful human contact. Lonely people often experience a subjective sense of inner emptiness or hollowness, with feelings of separation or isolation from the world.

Nu är en tid då jag har mycket att säga, och det är då man har det absolut ingenting kommer ur en. Känslorna är för många och det gör alldeles för ont för att man skall kunna överföra dem i ord, och även om man skulle kunna skulle det bli på ett sätt så att man får skämmas. Att skriva att man "mår dåligt" eller "har en tung period" räcker inte. "Mer än förkrossad" ligger närmare korrekt sinnesstämning, men sådant som involverar andra än en själv bör inte talas om, här eller någon annanstans. Ifall jag varit en normal människa hade jag gjort det och inte sett något fel i det, men nu är jag ju inte normal. Ifall jag varit det skulle jag haft vänner på samma villkor som andra, men det är många år sedan jag insåg att det inte kommer att ske. Jag hade inga när jag var tio, stod ensam igen när jag var 15 och jag har inga nu när jag är 20. Det är endast naivt att tro att det handlar om att jag inte träffat rätt människor (speciellt med tanke på att "alla andra" verkar vara rätt för varandra - om jag nu är den enda som "inte träffat rätt" är det väl ganska uppenbart att det är mig det är fel på) och att jag kommer ha skaffat några när jag är 25. Vem som helst vet väl att det blir svårare för varje år som går, och att merparten bekantskaper kommer just genom ens egna. Om man inte har några från början, hur sjutton skall man då få tag på nya? När jag var yngre grät jag över att alltid stå utanför, men med tiden lärde jag mig acceptera det eftersom det var så det var - Cecilia kan aldrig bli mer än någons bekant - men nu har känslan av hur viktigt det är att få känna tillhörighet kommit tillbaka, för att jag helt enkelt inte orkar låtsas som att jag skulle ha några vänner där ute de få gånger jag kallpratar för att slippa erkänna hur saker ligger till. För visst är det så att ofrivillig ensamhet är tabubelagt. Ingen vill vara kompis med den som inga kompisar har, och ingen vet vad de skall svara när en vuxen människa öppet säger: "Jag har inga kompisar", som om det vore något fruktansvärt och beklagligt. Jag har hög social kompetens, jag kan uppföra mig (bland främlingar) och vill inte att folk skall se på mig med medlidande, lika litet som jag vill att de skall döma mig för att jag råkar tillhöra den minoritet som aldrig får till det och lyckas utveckla vänskaper eftersom ingen vill ha med mig att göra, som om jag skulle lida av en utvecklingsskada av något slag. Dessvärre är det precis vad folk tycks göra då de får reda på sanningen, och även fast det säger mer om dem och vilka ideal de tror på än om mig, är det oundvikligt att inte lida av det. - Det positiva med att enbart ha bekanta och inga riktiga vänner är att noll krav ställs, eftersom man aldrig hör av varandra till vardags. Det negativa är att man inte heller kan ställa några själv, och att man aldrig har någon att gå till då "mer än förkrossad" ligger närmast korrekt sinnesstämning.

Annars då?

Min kameras display, som tidigare fungerat så felfritt en kompaktkamera under 1500 kan, har slutat fungera två dagar efter att jag slängt garantin i städningen eftersom den ändå går ut i vinter. Vad är oddsen? Nu står jag än en gång utan kamera, när jag för en gångs skull behöver en.

Jag har 1250 gymnasiepoäng att läsa upp på två terminer. Jag kommer omöjligt att hinna, men måste om jag någon gång vill komma vidare med mitt liv och fortsätta på folkhögskola, för jag tänker inte sitta när jag är 26 och veta att jag inte kommit någonstans i min utveckling på ett decennium. Jag vill bli färdig med detta och inleda nya ångestfyllda projekt en gång för alla. Så till er som stönar över att ni har två, tre eller varför inte fem kurser att ta igen kan jag bara säga... nej, jag tänker inte ens säga det. - I augusti börjar jag att läsa sju stycken, har ännu fler kvar efter det, och jag kommer med all säkerhet att överväga självmord dagligen i min jungfrukammare ute på Hertsön. Jag kommer att gråta, skrika och slita i mitt slitna hår. Detta kommer att bli det värsta skolåret i mitt liv, men vad skulle jag annars göra? Det finns inga alternativ för en. Jag har precis kikat efter kurslitteratur, och bankkontot gråter tillsammans med mig.

Jag får fler och fler rynkor i pannan, trots att jag går ut mindre vilket gör att jag använder mindre smink (det är alltså inte det som är problemet utan helt enkelt dåliga gener). Det är nu det börjar arta sig, och ju fler mjukgörande produkter jag har, desto synligare blir de. Jag behöver något åtstramande och det fort, men trots evigt googlande, förfrågande och shoppande hittar jag ingenting som förbättrar situationen. Jag har lagt ner tusentals kronor på att testa olika serier för mitt ansikte, men det enda det resulterar i är allt sämre hy.

Med andra ord är allt toppen! Hur är det själv?