Varje sommar tänker jag att pågående omöjligt kan sluta lika händelselös som föregående, men jag upphör aldrig att förvånas över min naivitet. Det är en vecka kvar till augusti månad och jag har inte gjort någonting vilket slår fjolårets sommar då jag inte heller gjorde någonting men åtminstone tog mig an några krogbesök. Jag har med undantag för ett fåtal timmar i år inte ens lämnat huset; jag har inte ens varit på mataffären utan har låtit mina föräldrar köpa hem de varor jag behövt åt mig eftersom jag inte klarat av att visa mig med mitt fula anlete och min feta förslappade hydda. Tidigare somrar har jag gått ner i vikt till följd av en litet aktivare livsstil - då har jag ju haft all tid att motionera och planera middagar. Denna har jag gått upp fyra kilo (eller åtta sedan april, om man hellre vill det): Jag vankar av och an om nätterna, fram och tillbaka mot köket, och gör allt för att intala mig själv att inte ställa mig och röra ihop en kaksmet, vilket det ändå slutar med varpå jag äcklas av mig själv. När normalt folk umgås med vänner sitter jag som inte har några hemma och hets-/tröstäter. Och jag skäms. Igår natt gjorde jag detsamma och det slutade med att jag gjorde en halv muffinssmet vilket räckte till två gigantiska formar. Därefter spydde jag och tog laxativ för första gången på år (välkommen kommande nedsatta tarmfunktion!), fast besluten om att i morgon var dagen jag skulle börja äta normalt. Så blev det inte, för även idag (igår) åt jag mer än jag borde ha gjort. Varför räcker min vilja inte till?

Jag läser om vinterdepressioner, men för egen del blir allt sämre om sommaren. Det är då ens status ställs på prov och man får bekräftat hur obetydlig man är för världen. Som om det inte skulle vara nog kan jag inte heller vistas på stan eftersom vädret kräver färre plagg än vad jag tänker släppa ifrån mig. Å andra sidan, vad gör det när jag ändå inte har några ärenden? Varför skall jag ta bussen in för att ensam gå en runda genom de varma butikerna, skynda mig så snabbt som de korta benen bär ett par skavsårsframkallande klackar förbi ett fullsatt Roasters hela Luleå envisas att trängas på fastän det finns bänkar här och var utplacerade i hela centrum, utan att handla eftersom jag ändå inte är i behov av något - sedan bege mig lika snabbt hem och fortsätta hata mitt liv framför datorn, var det enda jag gör är att uppdatera min egen blogg folk slutat läsa eftersom de har åh så mycket härliga upplevelser att uppleva under lovet/semestern? Det säger ganska mycket om vilken sorglig figur man är och att man inte fick den bästa lotten i livet dragen. Jag förstår att man inte vill ha med mig att göra, för även om jag inte är en sorglig person egentligen är det sådan jag framställs som när några alternativ inte ges. Jag antar att det genomsyrar en, även när man till synes mår vad andra tror är bra.