Jag förstår inte varför jag blir ledsen. Jag förstår inte varför jag tar åt mig, för det finns absolut ingenting att ta åt sig av, men ju gladare de är desto ledsnare blir jag. Jag avundas deras glädje och känner mig misslyckad som inte får känna likadant, som inte får ta del av den. Som ännu en kväll sitter själv hemma med samma känslor som alltid, som aldrig har någonstans att ta vägen, någon att prata med eller något att göra. Det är så lätt att säga "hitta på något då" åt någon, men det märks så tydligt att de själv aldrig varit i den sitsen då det faktiskt inte finns något att "hitta på", för med det menas givetvis något intressantare än rent dödande av tid. Att stirra in i väggen är ett sätt att ta kol på den, att skriva korta ångestladdade inlägg som spär på en negativ bild ett annat. Jag vet mycket väl att det varken enligt din eller min definition innebär att man med det "hittat på något". Jag skall ta min sista cigarett, röka den så långsamt jag kan (jag röker snabbare än någon jag träffat) medan jag lyssnar på en låt så pinsam att inte ens jag tänker nämna vilken, därefter gå och borsta tänderna för att undvika att viga även denna natt åt fett och socker (tills jag spyr - om vi vill citera Kent, men det vill vi ju förstås inte). Tidsdödande? Ja. Påhitt? Nej. Det har börjat mörkna ute vilket betyder att hösten med stormsteg närmar sig med allt vad det innebär och i natt vill jag bara dö, slippa tomheten och en framtid jag inte vill vistas i, så ta ni er käckhet och tryck upp någonstans var solen aldrig skiner (såvida ni inte tillhör den skara som hakat på utomhussextrenden i gröngräset vilket ger stackars betande Petronella men för livet, men allt för den tillfälliga fysiska njutningens skull, visst?).