Dagen med stort D, den som jag fruktat sedan 2006, är över. Jag har aldrig känt mig mer övergiven än vad jag gör idag och att jag aldrig mer kommer att få återvända till skolan, som blivit en enorm trygghet, känns fruktansvärt. Jag kommer aldrig mer att komma dit för att sätta mig på en bänk utanför klassrummet för att sedan få veta att dagens lektion uteblivit (jag vet inte hur många gånger jag gjort det) eller flamsa mig genom de lektioner som varit (de gångerna är desto fler). Jag tyckte om att vara där: Jag hade roligt, någonstans att gå, människor att träffa. Jag vet vad som väntar nu och det är inte vackert: Över ett års intensivt och framför allt ensamt slit i källarhålet för att få något som kan kallas slutbetyg, vilket jag inom mig vet kommer ta längre tid än planerat. Nu har jag dessutom ytterligare 50 poäng att tvingas läsa upp då jag fick IG i ARL (vilken överraskning).

Medan de normala ungdomarna håller studentskiva med släkt och vänner iförd ljusa dräkter har jag suttit här och tjutit högljutt/hyperventilerat så att grannarna undrat. Mascaran har runnit all världens väg och förstörde tillsammans med snoret den ullklänning jag svettats i sedan 07:00 (efter att ha vaknat 06:30), och mitt ansikte är svullnare än vanligt. Själv är jag inte normal, vilket man tydligt ville poängtera genom att ge mig ett s.k. utvecklingsstipendium nytt för i år, vilket jag är fullt medveten att man lagt till enkom för mig, som jag måhända borde vara tacksam över just därför (att de faktiskt ser potential i mig mig borde väl vara helt fantastiskt, trots det pinsamma format det kommit ut i?) men jag kan inte vara det. Det spelar ingen roll att min lärare sagt att jag är den sortens elev han alltid kommer att komma ihåg - de hade gärna fått behålla sin tusenlapp och genanta motivering eller ta det mellan fyra ögon i stället för att läsa upp den inför en fylld aula. Jag har blivit förnedrad på scen tidigare och kände inte för att på den yttersta dagen gå upp och hämta ett gulnat kuvert med mitt namn på, iförd vardagskläder och platt hår utan nedklottrad studentmössa. De hade lika kunna gärna kallat det utvecklingsstördstipendiet ty det är vad det handlar om; inga normala elever kommer att tilldelas ett sådant, och jag vill inte vara den som tilldelas en peng av medlidande (vilket det måste vara då den f.d. skolsköterskan, som var den som ordnade så att jag fick börja på estetiska, började gråta när jag med egen gråt i halsen tackade henne för det och sade hur illa det kändes att lämna allt; hon bad mig t.o.m. ringa henne).

"För att du med målmedvetenhet steg för steg erövrat dig ett självförtroende, som gett dig möjlighet att utveckla dina intressen, låta dina talanger blomma ut, växa som människa och gå vidare ut i vuxenlivet.

Genom ditt exempel har du visat och inspirerat din omgivning att viljan att förändras, är en stark och framgångsrik drivkraft.

Luleå 5 juni 2008"

Jag kan inte läsa det utan att det börjar rinna från ögonen. Värst av allt är att detta är det ultimata beviset på att en betydelsefull tid i mitt liv är över och att jag nu står helt utelämnad. Det är så självklart för många, men att jag fick chansen att gå med estetiska var det bästa som kunde hända mig (att jag hade levt idag är inte alls så säkert ifall jag inte hade fått någonstans att gå och, ja, utvecklas). Det är den enda skola jag någonsin klarat av att vara i och nu är det slut med det. Jag vet ingen som lider av så stor separationsångest som jag och det värker i hjärta och själ. Detta är inte början på något nytt; det känns som att jag är tillbaka precis var jag en gång startade - för mig själv utan att veta vad jag skall ta mig till, men denna gång utan någon som kämpar med mig för att få in mig i ett sammanhang.

Jag kommer att sakna merparten så mycket, även de jag officiellt ogillade och de jag aldrig kommer att hälsa på ifall jag eventuellt skulle passera dem. Det spelar ingen roll att jag inte kände dem: Jag har förlorat ett hem och en familj som jag aldrig kommer att få träffa igen. (Hur kan man om man har bara litet realistisk verklighetsuppfattning göra annat än sörja något sådant?)