Jag äcklas allt mer av mig själv, av att vara människa, och jag förstår varför man inte vill ha mig i sin närhet. Jag förstår att man tänker dåliga tankar om mig. Jag är trots allt ett negativt fetto, och är det något folk ogillar så är det negativa fetton. Precis som invandrare förväntas man vara gladlynt och trevlig - annars framstår man som ett samhällsproblem i andras ögon (varför vet jag inte då varenda unghona som subventioneras p-piller för att kunna "löpa fritt" kostar samhället mer pengar än jag) och det äcklar mig att man p.g.a. utseende/ursprung skall tvingas vara andra till lags litet extra för att inte dömas. Jag är inte ett fryntligt fetto och kommer aldrig att bli. Jag är arg, jag är bitter och jag tänker inte låtsas som om att jag är nöjd och att saker och ting kring mig är frid och fröjd.
En japansk studie visade att överviktiga människor är lyckligare än normal- och underviktiga. På den infogade bilden kunde vi se två korpulenta damer i medelåldern sitta med stora leenden på de strips-ätande läpparna. Jag kan bara, som det glada fetto jag är (...), skratta åt resultatet. Vem tror egentligen på det? Det vill säga utöver min mormor som säger att jag borde bli komiker - inte för att jag är en rolig person, utan för att jag precis som "de flesta större kvinnor" är rolig. Jag frågade om hon allvarligt talat trodde att humor var något genetiskt och ifall det snarare inte berodde på att feta ofta fastnar i en clownroll och gömmer sig bakom en komisk fasad för att bli accepterade, och att den sedan hänger kvar. Hon menade att det mycket riktigt var så, men att det inte var något konstigt i eller dåligt med det utan tvärtom något positivt. Jag kan förstå varför: Det måste vara väldigt skönt att ha någon som man kan lita på alltid säger något underhållande. (Det kan tilläggas att denna kvinna under tidiga 80-talet vägde 33 kilo.) Själv är jag extremt trött på myten om den lyckliga tjockisen. Det är inget fel i att vara vred.

Gårdagens fest kändes som en rejäl flopp, men jag orkar inte ta reda på huruvida det egentligen ligger till då jag ändå avlägsnade mig innan slutet. Jag är inte den som hänger i parker och jag klarar definitivt inte av att i nyktert tillstånd låtsas vara en sådan bland främlingar, tonårspunkare och poliser. Efter att sistnämnda varit där två gånger och utnyttjat sin makt tack vare den patetiska artikeln inte ens värd att kalla journalistik i Kuriren, och min enda tändare slarvats bort av någon annan än jag själv, gick jag hem. Jag såg ingen anledning att stanna kvar då det ändå inte fanns något för mig att göra där. Jag mådde bara väldigt dåligt över torsdagen och gör fortfarande. Fredag (med undantag för de dystra kvällstimmarna) och lördag har jag tillbringat med täcket över huvudet och en intensiv önskan om att slippa vakna till min verklighet (jag har inte ens ätit vilket är skrämmande då jag som den kvasijudiska prinsessa jag är normalt gör det för kung och fosterland när jag är ledsen). Det kommer att dröja innan det släpper och jag över huvud taget kommer att orka lämna huset, fast även om jag skulle göra det så har jag ändå inga ärenden där ute. Det finns ingen att träffa och ingenting att fördriva tiden med. Nu väntar två månaders väntan och därefter nio månaders hårt pluggande jag normalt hade givit upp efter nio dagar och förmodligen kommer att göra även denna gång när det inte längre finns några mål att sikta in sig på. Jag är ändå för ful vilket gör mig för osäker för att komma någonstans med skådespeleriet, för oattraktiv för ett simpelt kassajobb. Jag förstår inte hur jag någonsin skall lyckas, vad min uppgift egentligen är. Jag får väl satsa på att bli Sveriges bokstavligen största bloggerska och betala min hyra med mutor från företag som vill att jag skall skriva om dem, men för det måste man ju ha litet livsglädje att dela med sig av emellanåt. Med andra ord skiter det sig där med.