Jag är åh så less på att vara sjuk, men vem vore jag om jag för en gångs skull inte var snuvig och alltid redo med näsduken och för hostattacker? Jag känner för närvarande mest av allt för att dricka budgetcosmopolitans och lyssna på nostalgisk musik, men som med det mesta är det inte att föredra att göra på egen hand, och det har inte gått så långt att jag börjat samtala med mig själv, trots att jag anser att jag ständigt häver ur mig minst sagt intressanta och underhållande saker och därmed borde vara den ideala samtals- och livspartnern.


"Tiden går och Fan han slår", brukade hon säga, mor min (jag har aldrig förstått vad/vem han slår). Än har tiden inte läkt något från studentveckan men jag fortsätter att hoppas tills jag slutligen tvingas intala mig att jag måste komma över det, just för att det ändå inte lär bli bättre och att jag måste leva med det. - Jag är så underbart positiv och livsbejakande! (Jag vet att jag inte är det utan realist och det är ingen som har sagt att det inte är trist... precis som ingen sade åt den stackars nyfrälste med förhoppningar om saftkalas att saker skulle visa sig vara tuffa trots tro.)

På måndag går mitt pass som även används som id-handling ut vilket betyder att jag inte kommer att kunna göra något som kräver legitimering i sommar eftersom jag skjutit upp på att skaffa ett nytt i månader då jag fasar inför bildtagningen. Det betyder även att jag måste ha med mig någon som kan intyga att jag är jag då jag saknar giltig identifikation efter den 16:e när det väl är dags att förnya det. Jag kommer inte att kunna beställa något från internet (vilket på så sätt är bra) och krogen kommer jag ändå inte att gå på. Det blir kontant betalning i fysisk butik framöver. Skall åka till Systembolaget senare idag och köpa flera Koskenkorva (det billigaste alternativet, något annat skulle inte komma för mig), så att jag har inför sommaren som ändå snart är över. Detta betyder att mina planer på att göra eventuell resa också går i stöpet, men förhoppningsvis får jag tummen ur den stora så småningom. Bara inte nästa vecka, men förhoppningsvis veckan efter det. Jag måste våga möta mina demoner trots att foton numera måste tas framifrån, och påminna mig om att de som kräver att se min legitimation ändå kräver minst trettio andras och med stor sannolikhet ändå inte är värda att generas för. Fastän bilden är vämjelig står jag ju framför dem vilket borde vara bevis nog för att den inte gör mitt ståtliga yttre rättvist. Jag önskar att det var ren lathet som låg bakom.