Does this skirt make me look fatter?
Jag kommer inte längre i någon av mina kjolar. Jag upprepar: Jag kommer inte längre i någon av mina kjolar. Detta är ett stort problem med tanke på antalet plagg jag äger. Och på tal om dem vill jag inte ens ha de plagg jag äger. Jag vet att jag sagt det förr men jag mår uselt när jag ser alla söta tjejer i min egen ålder som vet både hur man sminkar och klär sig. I värsta fall vet de inte alls det men ändå blir det bra ty de är naturliga skönheter som klär i allt. Själv går jag omkring och svettas i mörka paltor av ren vana då jag inte burit färg sedan mellanstadiet och allt annat känns konstigt och naket. Det är inte det enklaste att skapa snygga outfits på måfå heller eftersom närmare 100% av butikernas utbud inte ger något alternativ för mina enorma höfter och lår. Jag avundas de feta damer som lyckas mixa och matcha då jag bara inte förstår hur sjutton man gör. Å andra sidan; är man snygg ser man bra ut i det man tar på sig. Är man ful gör man det inte. Jag tror ni förstår logiken, och det är sorgligt eftersom mitt problem med andra ord inte ligger i en föränderlig kroppshydda. Jag kommer aldrig kunna bli en i mängden hur jag än strävar. En gång outsider alltid outsider.
Komma i kjolarna eller ej, jag måste fortfarande äta, och för att inte hetsäta om nätterna kommer jag förutom att försöka sova då låta bli att gå runt utan mat om dagarna, vilket är en vana för mig. Snart skall jag tillaga en krämig potatisgratäng med gröna ärtor och sojakorv. Det är godare än brända muffins 03:30 men eftersom det handlar om faktiska måltider tillåter jag mig aldrig att unna mig något smakligt: "Varför skall jag stå vid spisen och kämpa för att laga en god rätt när allt ändå är över efter att jag svalt den?"
I mina ögon, och jag tycks inte vara den enda,är du i alla fall gudomlig(ursäkta min smörighet).
Men visst, jag känner igen känslan i allra högsta grad. Det där som du skrev om i ett tidigare inlägg är också väldigt bekant för mig, och då syftar jag på träning. När det är vintertid och mörkt ute kan jag gå ut och gå så snabbt jag förmår i samhället eftersom jag inte syns lika mycket och då kan känna mig mer avslappnad. Men det är enbart när jag är på den lilla ort jag kommer ifrån vilket ju inte är sååå ofta. I den större stad där jag bor vågar jag inte gå ut och gå ensam i mörkret. Vilket dilemma ;)
För mig ter det sig helt bisarrt att du kan känna så inför dig själv, jag tycker du e så himla vacker. Som den gamla tidens hollywoodstjärnor. Inte för att min kommentar kanske hjälper. Kanske har du Body dysmorfic syndrome och det e inte illa menat när jag säger det. Det är den enda logiska förklaringen jag kan komma fram till när du inte själv ser hur vacker du är.
Smörigt eller inte - du är så otroligt snygg som du är, CChärtapussmun! :*
Jenny: Haha, det är dilemman som heter duga. :D Jag är exakt likadan. Jag kan endast gå ut på kvällen men är livrädd för att göra det. Dessutom vill jag ha musik då jag promenerar, och det kan jag inte på kvällen eftersom man inte hör vad eller vem som kommer gående bakom en.
Nostalchic: Tack. :) Även om jag inte kan ta åt mig så blir jag väldigt glad för en sådan kommentar, för vad är bättre än gamla tiders Hollywood! Inte mycket eller ingenting. Det tursamma är dock att man på bild kan dölja sina värsta sidor genom att endast fota sig själv ur vissa vinklar. Fastän jag ogillar hur jag ser ut så lägger jag ju ändå endast upp de bilder jag känner att jag vågar stå för, som döljer mina faktiska defekter som mest. Exempel: Har man olika stora ögon är bilder framifrån inte att tänka på.
Märtz: "Aaaaw, Määäärt-aaaa!" ;D
Detta är inget påhopp eller dylikt. Men har du ätstörningar? Med tanke på att du skriver om att hetsäta osv.
Elin: Jag har långt ifrån en normal relation till ätandet, så ja, störd är jag definitivt.
Har du funderat på det någon gång. Alltså, du har ju funderat på det, med tanke på att du vet att du har en "onormal" relation till mat. Men har du funderat på att göra någonting åt det? Eller trivs du med det sättet kring mat?
Elin: Trivas? Jag vet tyvärr inte ens om jag kan bemöda mig med ett svar till det. Jag tror inte att det finns en över-/hets-/tröstätare på jorden som INTE funderat på det då man ständigt känner ett sug efter att stoppa något i munnen så fort man blir ensam. Det handlar inte direkt om anorexi var man inte inser sin sjukdom. Tvärtom är de flesta mycket väl medvetna om ens problem i och med att viktökning är ett högst otrevligt resultat av ens beroende.
Jag går upp mer och mer i vikt och hittar inga kläder att ha på mig. Det är hopplöst. Det är nästan omöjligt att hitta underdelar, medan det är hur lätt som helst att hitta överdelar. Stor rumpa och stora lår är säkert jättefint på många - själv önskar jag inget hellre än att skära bort både rumpan och låren med en rostig osthyvel.
Du verkar för övrigt ha mycket bra klädsmak.
Heidi: Samma här (och tack), och det känns inte heller speciellt lustfyllt att införskaffa några överdelar när man inte har något att matcha dem med: Med tanke på hur stor del underkroppen upptar av en vill man gärna att det man drar på sig nertill skall se ut för något. Jag överväger också det med osthyveln.
