Idag skulle jag vara hurtig, men ack, så svårt det kan vara. Jag hade planerat att promenera in till centrum för att uträtta diverse ärenden och avsluta med solarium, men skyndade mig p.g.a. blåsten till bussen och bestämde mig för att i stället gå hem. Väl inne i stan insåg jag dock att jag inte hade några ärenden, och gick direkt mot Sun Tan för att låta mig svettas av annan anledning än rörelse. Samtliga rum var upptagna och i lokalen befann sig flertalet brunbrända rynkiga kvinnor (och en man) man omöjligt kunde avgöra ifall de snart skulle fylla 40 eller närmade sig 50. Jag kunde inte låta bli att undra ifall de yngre regelbundna solareibesökarna ser sin framtid i dem, och vad de i så fall tänker om det. Kanske känns det alldeles för avlägset för en 20-åring att föreställa sig själv som "solariekärring" år 2028, eller så ser deras föräldrar likadana ut varför den domen inte känns fullt så hård som för oss andra?

Efter 16 minuters lyssnande till Rix FM som för en gångs skull spelat två bra låtar i sträck och en stark fläkt som hindrat mig från att andas normalt kliver jag med blöt rygg ur solariet och börjar att masa mig hemåt, men när jag når Malmuddsviadukten börjar panikångesten att komma. Jag går inte bara osminkad med flottigt hår efter att ha köpt schampo för torrt (mitt är fett) iförd mina fulaste kläder som börjat strama efter viktuppgången; jag går osminkad med flottigt hår efter att ha köpt schampo för torrt iförd mina fulaste kläder och ett knallrött flammigt ansikte mitt på blanka dan i rusningstid - ett scräckscenario utan like. Bron är fylld av människor både framför och bakom mig, och precis som jag alltid tittar ned mot folket som går på den då jag passerar med bil lär övriga passagerare göra detsamma. Allt jag kan tänka på är att att fortsätta rakt fram med blicken fäst mot marken och "låt dem inte titta inte på mig!" upprepas i huvudet som ett annat mantra. Jag stänger av mp3-spelaren för att höra så att det inte låter onormalt var jag kommer gåendes och sätter mig sedan för att vänta på nästa buss (jag skulle aldrig klara av att gå ända hem med vetskapen om att någon kommer att undra hur jag kan visa mig så där).
Jag tänder en cigarett och försöker hålla mig bortvänd från vägen vilket får mig att påminna om ett förrymt oduschat mentalfall, d.v.s. snäppet värre än att visa sig röd och rökandes (få kombinationer ser väl ofräschare ut). En minut senare stannar en fullsatt bil upp, en kvinna vevar ned rutan och frågar mig var Örnäset ligger. Jag skyndar mig att säga åt dem att fortsätta rakt fram och undrar varför något sådant skulle hända just nu (- men kanske borde jag egentligen känna ren lättnad över att de inte dömde ut mig utan tilltalade mig trots rodnaderna)!
Bussen är fullsatt och jag tvingas sitta med ansiktet vänt mot hela församlingen. När jag slutligen stiger av är jag alldeles matt i benen, men inte från att ha gått en kilometer. Varför bryr jag mig så mycket? Ingen tänker ändå på annat än sitt eget: Att jag mår dåligt över detta är väl ett lysande exempel på att även jag tillhör den gruppen.

Så vad har vi lärt oss av denna händelse? 1) Jag kommer aldrig mer att gå ut utan foundation 2) Jag tänker sälja min oanvända stegräknare värde 399 kronor då jag uppenbarligen inte är mogen för att promenera ensam dagtid, och för rädd för att göra det någon längre sträcka om kvällen. Nu skall jag återgå till att göra det jag är bäst på; titta på Simpsons och leta vidare efter något att stoppa i munnen. Fridens liljor!