Jag borde inte sakna dig, men det gör jag och det såpass att det smärtar när jag tänker på verkligheten som ligger så långt från mina stupida dagdrömmar det bara går. Jag kan inte säga varför, utan bara fråga varför du inte har vett att göra detsamma, stupida imbecill? (Sakna mig, inte dig själv, även fast du borde överväga det sista med). Det får mig att tänka att det bara är att leva med faktan; jag är frånstötande och en ointressant personlighet. Man har inte för intresse att närma sig den. - Hur skulle man kunna fatta tycke för en sådan?

Jag vill vara en vanlig tjej, med vanligt utseende, vanliga kläder och vanliga värderingar. Jag har så länge velat, men det vill sig inte. Det kan aldrig bli jag och det frustrerar mig. "Man vill ändå inte vara som de" finns det då någon som säger i ett tröstande försök, i huvudsak någon som själv trivs med sitt liv och inte förstår att jag vill ha mer än acceptans; jag vill faktiskt vara älskad. Och nej, egentligen vill man inte vara som de: Man vill kunna vara sig själv, men det visar sig ju vara ganska uppenbart att det inte ger mycket. Jag har kommit att bli något slags fenomen snarare än en person, och trots att man inte har något emot fenomenet vet man ingenting om personen bakom. Man har inte för avsikt att veta något (man har inte för avsikt att lära känna den) utan det får obekymrat komma och gå som det behagar utan att någons något påverkas det minsta. Det är där den redan trånga skon klämmer extra hårt. Jag är en sådan folk kan tycka bra om överlag, men de skulle inte heller bry sig om jag försvann då de har sitt eget att stå i. Jag vill ingå i någons "eget att stå i" och inte bara vara en tillfällighet. Jag vill känna mig delaktig, men det spelar ingen roll var jag än hamnar - en gång utböling alltid utböling, visst är det så? Åtminstone för mig. Jag kommer alltid att stå på sidan om och iaktta samtidigt som jag vet mig vara i vägen. Jag kommer aldrig att kunna se mig själv som en jämlik del i ett sammanhang vilket också är vad som får mig att ibland uppträda underligt och dra mig undan, vilket i sin tur är vad som gör att andra tar avstånd från mig då de inte vet att det beror på att jag känner mig ovälkommen och malplacerad.