Jag har den senaste tiden varit extremt låg, och det har helt och hållet med självförtroendet och scenskräcken att göra. Varje gång jag skall göra något jag fasar för inför andra kommer panikångesten och den sociala fobin tillbaka och jag gör ett fiasko av alltsammans. Jag är bättre skådespelerska när jag inte spelar teater - när jag gör det är jag inte ens en medelmåtta, bara en osäker och otydlig valross. På onsdag är det genrep inför publik, nästa lördag är allt överstökat och jag sitter fortfarande och undrar vad jag skall ha på mig och vilka frisyrer jag skall ha. Måste åka in till stan i morgon, köpa hårrullar till min ena roll och leta efter en skjorta till min andra (en man med bredare bakdel har aldrig skådats, så det är väl en sensation i sig). Jag hoppas att ingen av de som kommer att se något av framträdandena läser detta, ty det sista man skall göra är väl att erkänna hur dåligt allt känns, och det blir inte direkt bättre av att jag intalar mig själv att jag är sämst i gruppen. En sak som kändes skönt att höra gällande skolan var dock att studievägledaren som jag så länge dragit mig från att besöka sade att hon tyckte det var fantastiskt att se vilken positiv förändring jag genomgått sedan högstadiet, att hon såg en helt annan Cecilia idag och att jag borde vara stolt över mig själv. Hon sade att komvux var ett klokt val och att jag måste boka ett möte med dem snarast.

Första maj lider mot sitt slut. Idag är det ett år sedan jag införskaffade mina blingskor, tog bilder från SACs möte i stadsparken, poserade i hatt med flor utanför domkyrkan på trettio meters avstånd och såg ett 30-talspussel från Kellogg's på Konsum. Detta år har jag sovit och ätit likt ett spädbarn livnärt på vetebullar med för mycket kanel. Hela min kropp är uppjäst och kvisslor jag inte förstår varför de kommer letar sig fram på kinderna.