There once was a girl and she suffered from sickness
Härom kvällen fick jag en sådan plötslig lust att lyssna på min ungdomskärlek Tairrie B (ja, det är från henne mitt namn Heartsick kommer). Ingen artist har påverkat mig och betytt så mycket för mig som hon, men sedan hon bytte ut sina medlemmar och övergick till en musikstil jag inte kunde ge något för lämnade jag henne bakom mig. Inte helt frivilligt; jag försökte uppskatta det jag hörde, men kände mig övergiven när jag inte längre kunde känna igen det jag tidigare dyrkat. Här handlade det verkligen om ett brustet hjärta när hennes texter betydde allt för mitt 15-åriga självdestruktiva jag. Jag som alltid kunde identifiera mig med hennes låtar stod nu tomhänt utan någon att idealisera. Jag klarade inte av att lyssna på de tidigare skivorna eftersom sveket kändes alldeles för stort, och om det är så att gammal kärlek aldrig rostar, tror jag snarare det handlar om denna typ av kärlek än förhållanden. Trots att musiken fortfarande är aktuell känns det inte 100% bra då den får mig att tänka för mycket på det som varit, och jag mår rentav uselt av att gräva i/tala om/tänka på mitt förflutna även om det betyder att jag med det också förlorat en del av mig själv och min egen historia. I stället har jag blivit mina bekymmer och kastat bort mig med dem. Det är en dålig vana som jag måste försöka bli av med. Jag kan inte efter att inte lyckas komma över något i stället göra allt för att förtränga saker så fort det känns svårare än normalt, för det undermedvetna minns och det kan göra sig påmint och slå tillbaka när som helst. Det bästa vore att försöka acceptera att dåliga saker sker, men att man ändå kan leva med dem och gå vidare. De behöver inte förstöra ens liv. Jag behöver inte vara så överdrivet känslosam, klamra mig fast vid saker/människor och sedan låta hela min sketna värld raseras då dessa väljer att göra något annat. Vad framställer det mig egentligen som? Osjälvständig. Jag är inte det ty allt jag gjort har jag fått göra på egen hand och alla krig jag fört med mig själv har också övervunnits utan någon annans stöd (det kanske är just därför jag blivit så?), men det är onekligen så jag beter mig.
Beauty Fiend, den första låt jag hörde med My Ruin hösten '01.
Made to Measure, bandets sista video innan det tog slut mellan oss.
(Den som kan tro att hon är 38 fyllda i denna video vinner ett pris.)
Eftersom att min bror fyller 40 i år, men ser så ung ut att han var tvungen att visa sina arbetskamrater sin legetimation för att bevisa det (det är väldigt svårt att tro när man ser honom han ser minst 10 år yngre ut, många tar honom för att vara i min ålder dvs runt 25, det är samma sak med mamma hon fyller 60 nästa år men kan inte tas för en dag över 50), så kan jag lätt tro att hon i videon är 38. Däremot hade jag nog kanske inte gissat det om du inte hade berättat det innan.
Jag har inte lyssnat på My ruin innan men fan vad bra Beauty Fiend var! Antar att du lyssnar på och gillar Kittie också?
Vet inte vad jag trodde att din musiksmak var, men inte detta - men man vet ju egentligen ingenting om en person baserat på dess blogg.
Nej, jag lyssnar inte på Kittie eller någon annan metal över huvud taget, så ni hade rätt. Däremot älskade jag My Ruin/Tura Satana (samt Otep, som den aggressiva kvinna hon är) då var jag 14-15, vilket ju är ett tag sedan. Hårdrock är det värsta jag vet i musikväg varför jag slutade lyssna på My Ruin då deras sound blev alltför rockigt för mig. Jag lyssnar huvudsakligen på hiphop och 30- och 40-talsmusik.
Då var jag inte helt ute och cyklade! :)
Det värsta du vet i musikväg :) Angry girls gets me going är ledordet!
Jag har dock väldigt blandad smak och lyssnar på allt mellan himmel och jord, men om man måste välja några inriktningar - vilket folk ofta vill att man gör för enkelhetens skull - så blir det det jag föredrar. Jag har dock ingenting emot metal med kvinnliga ledsångerskor även om jag inte lyssnar på det mer - jag kan fortfarande identifiera mig med dem. Manliga bröl går dock bort helt och det är ju dessa metal/hårdrock domineras av. Jag älskar också arga kvinnor. :)
Helt insnöad är jag inte (en del annat kan slinka ner) men överlag har alltid hårdrock, metal, punk, goth etc varit genrer som jag mer eller mindre (i olika perioder) bekänt mig till.
Arga flickor är alltid bra inom allt men musik och litteratur är favoriterna. Jag fascineras av starka kvinnor. Och jag förknippar ilska med styrka (även om det är diskutabelt) för det är fortfarande tabu (på sätt och vis) för tjejer att vara arga, missnöjda och duktiga utan att stämplas som idioter.
Jag lyssnade i princip bara på punk och goth (och som sagt då omnämnda band) när jag var yngre, så jag förstår helt klart varför folk gillar det, även om mina öron inte tilltalas av det på samma vis idag. Jag har en teori om att öron uppfattar ljud olika och att det är därför man helt enkelt inte alltid kan ta till sig en viss musik även om man skulle vilja. Hur många är det t.ex. egentligen inte som önskar att de skulle uppskatta jazz, men somnar av det? Och vad tänker jag om mig själv som anser att ju mer blingbling och gangsta beats en låt innehåller desto bättre? :D
Och det är så sant som det var sagt. Det faktum att det är tabu att uttrycka sin ilska gör det hela mer beundransvärt. De ger en inte bara något att uppskatta, de uppvisar också mod och heder.
Det låter rimligt! Det ligger ju en viss prestige i olika genrer, beroende på hur man umgås så många försöker nu försöka få det som att de lyssnar på saker som de inte klarar av, som det där med jazz. Måste vara tråkigt i längden?
Haha, jadu, jag vet inte :) ... Utifrån mig själv: vad betyder min musiksmak? Att jag är arg och använder musiken som utlopp? Kanske... låter inte helt orimligt.
Kan inte annat än hålla med till punkt och pricka! Jag är trött på att man som tjej förväntas vara nonstop glad och tillmötesgående för att inte stämplas som en surfitta. Har man dessutom åsikter är man "jobbig".
