Har flyttat över TV:n, så det blev minsann ingen skräckkväll för mig (såklart att man visar alla dåliga rysare då jag sitter utan television - när annars?). Förvisso får jag utlopp för den delen genom att lyssna till min mors röst och veta att jag inte förmått mig att göra något idag heller fast jag skulle avsätta hela dagen åt det - fast jag var tvungen att göra det - och nu är det alldeles strax dags att gå och lägga sig igen, vilket betyder att det skjuts upp ännu ett dygn tills jag kan skjutsa iväg det slutgiltiga; datorn. I stället betalar jag hyra för tre extra dagar vilket är ungefär 400 kronor. Det hade varit billigare att bo på ett skabbigt motell, och jag hade nog hellre gjort det också.

Jag hatar mörkret som inte gör skillnad på natt och dag. Det gör mig trött och ledsen. Inte mörkret i sig utan tanken på att ingenting spelar någon roll: Dag eller natt är detsamma för mig, och med det i åtanke är ingenting värt något. Jag har mot min vilja börjat tänka på någon som vid det här laget skulle varit ute ur mitt liv sedan år tillbaka de senaste dagarna, och jag tänker trots att jag inte ens minns hur rösten lät vad som skulle hända om denne kom tillbaka, hur jag skulle reagera mot mitt sunda förnuft och inte vilja annat än att vrida tillbaka tiden helt och inte säga ett ord om vad som hänt sedan dess, glömma och förlåta, bara för att råda bot på den tomhet som fräter sönder mitt redan sjuka hjärta. Att jag har de tankarna bevisar att jag måste kunna lägga dem på något annat, men det finns ingenting. Det enda jag har framför mig är mina högar av läxor som inte kommer ta mig någonstans samt ett personkonto som nyss visade minus 20 kronor och jag har fortfarande inte fått tillbaka de pengar som människor är skyldiga mig.

"Att leva är det värsta jag vet" prydde tragiskt nog min presentation på Lunarstorm när jag var 12 fjuttiga, och tragiskt nog stämmer det än idag. Huvudet snurrar, jag har ont i magen, mår illa och måste spy - igen.